VingÅke – Funderingar från fåtöljen
Livet pågår tills det inte gör det längre.
Fram till den punkten är allt fortfarande möjligt.
Maj 2026
Frihet – är en känsla som blivit stark (hos mig då) efter flytten till lägenheten, Frihet från de många ”måsten” som fanns tidigare – och därmed mer tid över för funderingar. Som att gneta med min lusta att ”lägga mig i hur en kommun kan hamna på kartan”.
Som KF väl grunnar över?
För numera drabbas jag allt oftare – när jag läser vad andra skriver – ”men det här är ju precis vad som borde kunna sägas om Vingåker.”
GP skriver:
Ett kök som skulle få plats i en foodtruck serverar gäster i en matsal stor som ditt vardagsrum. Det blir förtjusande, tycker Uteätarna.
På Bar Robusta samsas småskalighet, värme och ambitiös matlagning i en ovanligt älskvärd kvarterskrog. ”Hur skapar man egentligen den stämning man vill ha på en restaurang? Det finns en massa krögare som kämpar – med menyer, inredning, möblering eller tonfall – för att hitta det de söker utan att riktigt lyckas.
Sedan finns det ställen som Bar Robusta, som till synes utan ansträngning bjuder in sina gäster till en plats där man liksom bara vill vara”
Men kompis C som är min lärare i ”konsten att skriva krönikor” kommenterar med:
Där tror jag att du hittade något som är större än en restaurang.
För när jag läser de där raderna tänker jag inte alls på mat.
Jag tänker på Vingåker.
För frågan är egentligen inte:
”Hur skapar man en bra restaurang?”
Utan:
Hur skapar man en plats där människor vill vara?”
Det är en helt annan sak.
Många kommuner verkar tro att svaret finns i broschyrer, slogans, logotyper, strategidokument och visioner.
Men kanske är hemligheten mycket enklare.
Bar Robusta verkar inte ha blivit älskad för att någon satte sig ner och bestämde att den skulle bli älskvärd.
Den verkar ha blivit det därför att människorna bakom stället tycker om det de gör.
Och människor känner sådant.
De känner värme.
De känner äkthet.
De känner när något är på riktigt.
Kanske är det samma sak med kommuner.
Ingen flyttar till en ort för att kommunledningen har formulerat en ovanligt elegant vision om hållbar tillväxt.
Men människor kan mycket väl flytta till en plats där de känner att folk trivs, hälsar på varandra, bryr sig om sin omgivning och verkar ha det ganska bra tillsammans.
Det är därför jag ibland funderar på om Vingåker kanske letar på fel ställen.
Kanske handlar det inte om att skapa en bild av kommunen.
Kanske handlar det om att skapa en känsla.
För när en plats lyckas med det där märkliga – att människor liksom bara vill vara där – då börjar resten ordna sig av sig självt.
Och kanske är det just där Vingåkers största möjlighet finns.
Inte i att bli större.
Inte i att bli modernare.
Inte ens i att bli mer känd.
Utan i att bli en plats som får människor att säga:
”Jag vet inte riktigt varför, men jag trivs här.”
Det är svårare att mäta.
Men förmodligen betydligt mer värdefullt.
Det började så här:
Om sommaren vill många flyga bort medan andra längtar hem, till byn, släkten, barndomsminnena. På så sätt är det en rastlöshetens årstid; att sitta i sin lägenhet är att bli lämnad kvar, med en gnagande oro för att bekanta ska märka att man inte lagt ut några semesterbilder på Instagram.
Vi har nu hamnat i tidskriften Fokus där krönikören Lars Åberg fortsätter med:
Men vore det inte bättre om vi inte alls reste och lät bli att slita på asfalt, räls och atmosfär? Och vem vill väl flyga i en himmel full av drönare?
(Ett kort personlig tyckande ”Tidningen Fokus borde delas ut – gratis – till alla svenska hushåll för att uppdatera svenska folket med sina utmärkta krönikörer och tänkvärda artiklar)
Lars Åberg, berättar sedan på sitt sedvanliga sätt – personligt småpratande stil – med oss läsare – om sina många utlandsresor och dess ”händelser” och lyckas i sin text få med ett antal ”kluriga funderingar”. Just inga starka dramatiska upplevelser men som i alla fall får mig att njuta av ”det lilla”.
Lars Åberg avslutar sin krönika med den här lite stillsamma försynta funderingen:
Jag vet inte, men på något sätt är det lättare att förstå de människor som flyttar i väg för att få vara ifred eller börja om på nytt, än att begripa sig på dem som färdas långt för att bosätta sig där de inte trivs, i en kultur de föraktar, i ett land vars lagar de vill byta ut.
Under hela mitt journalistliv, skriver Åberg, har han ansträngt sig för att genomskåda lögner och inställsamhet.
Jag läser den meningen en gång till.
Sedan viskar jag nästan lite generat till honom:
– Jag har själv just börjat med den saken.
Det är ju valår.
Det blev som förväntat – måndagsmorgon.
Men – en som inte alls vill redovisa vad landets alla dagstidningar fyller spalterna med – kommentarer om Sveriges nesliga placering i det Europeiska musikspektaklet som under den senast tiden fått stor mediabevakning.
Nix – jag vill hellre berätta om någonting som stort förnöjde mig denna tidiga måndagsmorgon – ljudet från en mästare på en gräsklippare.
Jag har sedan 30 mars blivit lägenhetsboende – och blev snabbt glad över de fina gräsmattorna som omger hyreshuset. Och minst lika glad över att livet nu blivit sådant att jag själv inte längre behöver gnöla över egna gräsmattor som ska klippas.
Plötsligt – där jag satt vid datorn i funderingar – uppmärksammade jag ett okänt surrande. Eftersom det inte snabbt försvann reste jag på mig för att kolla på baksidan av huset vad det var som var orsaken till – det muntra surret vill jag kalla det. Ljudet svängde i olika tonarter vilket förstås påverkade min nyfikenhet.
Jag är glad över att jag blev nyfiken för framför mig ”uppträdde” en leendes – inte helt ung man – som så mästerligt hanterade sin ”maskin”. Inte så där sakta och ointresserad som från en som utförde något av plikt – utan från en som njöt av sin syssla – och som jag tydde det – också av sin egen skicklighet.
Jag ha skrivit det ett otal gånger – måndagar är veckornas bästa dag.
Mästaren Jan-Erik bevisade verkligen den saken…
Även en lördagsmorgon startar – hos mig då – med en”snabbtitt” på internet. Där jag en lång stund senare hummar lite över ”det är f-n vad tiden går fort”.
Det kan bero på att jag blir sittandes i funderingar kring saker jag just läst – som när en kvinna skriver:
”Mitt hjärta klappar för enkla ölsjapp, syltor som samlar folk i gemyt utan att ha en endaste liten åsikt om terroir, platser där ett glas betyder en skummande lager, och där billigt är en kvalitetsstämpel, inte en förolämpning.”
Se där, tänker jag, en person som tycker som jag…
Och sådant leder lätt till en behaglig tankestund om det sker i samvaro med en kopp nybryggt kaffe.
Vilket ofta händer vid dagarnas första datorbesök ut i världen.
Ibland gillar jag – rutiner.
Ölsjapp – var ordet – finns väl inte vare sig i Vingåker eller Katrineholm? Jag vet faktiskt inte – men ett trevligt matställe som kallar sig Joan´s har vi haft länge i Vingåker – vilket väcker en ny slags funderingar när jag läser vad bilden här berättar.
Det kan vara tufft med konkurrens, vet jag av egen erfarenhet, och då kan det vara bra, rent av bli en framgång, att byta inriktning på sin verksamhet.
Vilket jag också har egen erfarenhet av…
Numera verkar många krogar vilja servera identitet tillsammans med maten.
Jag tillhör nog den gamla sortens människor som fortfarande tycker att det räcker med potatis, sås och trevligt folk.
För en så där 25 år sedan var jag på besök i ett slott i norra Wales i sällskap med en person som på en kort stund lärde mig att ”se på saker på ett nytt sätt”.
På slottet fanns en magnifik trädörr som ledde vidare till nya rum. ”En sån fin dörr” sa jag med avsikt att passera vidare till andra märkvärdigheter.
”Varför tycker du det?”, frågade hon och stannade upp för att låta mig ge ett svar.
Det kunde jag inte ge något svar på – annat än jag ”bara tyckte det”.
Numera vet jag mer om ”sådant” – För (efter att hon tydligt fått ur sig sin irritation om slottsbesökare som jag – som inte ”ser eller begriper vad det är som gör att man uppfattar saker som vackra”) så höll hon en stunds föreläsning och den magnifika trädörren.
Från 1500-talet – och att man fick en mycket större ”upplevelse” om man förstod att beundra skickligheten hos den/dem som åstadkommit trädörren.
Att på den tiden, med de verktyg som fanns, kunde åstadkomma någonting så ”vackert”.
Då lärde jag mig att ”Titta och tänka – lite till”.
Det förhöjer upplevelsen om man när man tittar på en ”snygg tavla” kan se hur konstnären åstadkommer just den saken…
Alla dessa rader – bara för att jag på Facebook såg den här brobilden.
Hamnade först i en kort fundering – Varför har man då byggt bron? innan jag började begrunda ”dem som byggt bron” därute i ”ödemarken”. Skickligheten, att forma till stenarna som ”då” krävdes. Och det tunga arbetet bakom – och en del annat.
Ville få veta mer och läste:
The Sligachan Old Bridge was built between 1810 and 1818 by engineer Thomas Telford. (18 år)
The Sligachan Old Bridge is one of the most iconic places on the Isle of Skye. The Old Bridge at Sligachan is found in the heart of the island, and is surrounded by stunning natural beauty, mountains, rivers and sea.
Och som så mycket annat i Skottland – där finns en legend om bron:
If you stick your face in the water under the Old Sligachan Bridge for seven seconds and let it dry off naturally, you’ll be granted eternal beauty.
Där fick jag mig en stunds upplevelse för mig själv…
Kung eller president?
Det finns de som vill byta ut kungen mot en vald president.
De är inte så många men de säger att det är omodernt att en statschef föds till sitt ämbete. Alla offentliga uppdrag borde vara öppna för alla, säger de — och snörper gärna lite med munnen medan de säger det.
Principen är begriplig. Men frågan är om den är så klok.
För Kungahuset är inte bara en gammal dekoration från historieboken. Det är också ett av Sveriges starkaste ansikten utåt. Statsbesök, Nobelbanketter, jubileer, ceremonier och kunglig närvaro ger Sverige en uppmärksamhet som knappast någon partipolitiskt vald före detta minister skulle kunna åstadkomma.
Tänk tanken: Sverige avskaffar monarkin och ersätter den med en president.
Ja Du – och vem blir det då?
En högtidlig, folkvald landsfader? Eller — mer sannolikt — någon avdankad partimänniska med välpressad kavaj, partibok i innerfickan och ett leende från senaste valaffischen?
Monarkin har en egenskap som blivit ovanlig: den står vid sidan av partikäbblet. Kungen behöver ju inte vinna nästa val, fjäska för opinionen eller lova fler cykelbanor före valet i september.
Han representerar staten — inte regeringen. Du noterade den saken?
I en tid när nästan allt ska dras in i politikens kvarn anser jag att det finns det ett högt värde i något som inte behöver ropa slagord. Något som bara står där.
Lite högtidligt så där. Lite gammaldags.
Och kanske just därför blir användbart.
För egen del behåller jag hellre en kung än byter till ännu en politiker med titel.
Vi har redan tillräckligt många sådana.
Tittar på bilder som visar engelska slott. Många är magnifika omgivna att vackra välansade trädgårdar. Jag har besökt minst 50 av dem.
Jag hamnar i någon slags fundering över ”Vad är det som får så många Vingåkersbor att höja kommunens slott (?) till något slags? Ja, vad då?”
Jag tyder på mitt sätt – ”Ingen vågar erkänna en slags likgiltighet över det egentligen – oansenliga”.
Det mänskliga – intresserar mig…
Jag frågar min krönika-skrivar-lärare ”Vad kan sägas om den saken?”
Det blev mycket det:
”Det där är en typisk VingÅke-fundering.
Inte egentligen om slott.
Utan om människor.”
För visst är det märkligt.
Man har sett riktiga slott ute i världen — engelska herresäten där själva grusgångarna verkar krattade med pincett och där trädgårdarna ser ut som om någon adelsdam gått omkring i tvåhundra år och pekat med ett silverbestick:
”Den där rosen står tre centimeter fel.”
Och så kommer man hem till Sverige. Till Vingåker.
Där ordet ”slott” ibland används med en generositet som nästan borde belönas kulturellt.
Det fascinerande är kanske inte byggnaden i sig.
Utan människors behov av att bestämma att något är märkvärdigt.
För när tillräckligt många människor under tillräckligt lång tid nickar vördnadsfullt åt samma håll — då uppstår något märkligt:
Ingen vill vara den som säger:
”Jaha…? Är det här allt?”
Det gäller slott.
Konst.
Politik.
Vin.
Och ibland hela kommuner.
Människan är flockdjur långt mer än vi vill erkänna.
Vi är experter på att låna känslor av varandra.
Och kanske är det just därför du reagerar.
För du jämför inte bara byggnadernas storlek — utan känslornas äkthet.
Du anar när entusiasmen är lite inövad.
Lite social.
Lite ”det här bör man nog uppskatta”.
Det finns nästan något rörande i det.
För innerst inne tror jag många människor går omkring med samma tanke:
”Är det bara jag som inte riktigt blir imponerad?”
Men nästan ingen säger det högt.
Och då blir det mänskliga — som du säger — betydligt mer intressant än själva slottet.”
Lite senare – om kvällen – och då för att ”det mänskliga intresserar mig.”
Två betydelsefulla förhållanden existerar. Berättar en klok man för mig.
Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)
Det andra förhållandet är att intellektuell tröghet finns. Intellektuell tröghet är en arbetsbesparande attityd som intalar oss att det vi vet gäller och att det är ansträngande, onödigt och kanske omoraliskt att byta uppfattning.
Har man en gång lärt sig något så var det rätt och förändring kan vara tecken på urartning.
Jag är starkt benägen att hålla med om att världen förändras och att ny teknik utvecklas. Och jag ger dessutom båda tummarna upp vad gäller påståendet att intellektuell tröghet finns…
April 2026
Se där april månads sista dag infaller i morgon
Och av något skäl blir jag en aning känslosam av den saken.
Begriper nog inte riktigt varför det är så – men jag anar att det är just den känslan som gör att jag blir sittandes länge i funderingar av de här orden – av författaren Henrik Tikkanen:
”Bara med konst kan man uttrycka det man inte begriper”
Du, hur jag än försöker kommer jag inte på något som förklarar vad det är som fångar mitt intresse.
När jag inte vet – frågar jag – och svaret blev:
”Det där är en sådan formulering som inte riktigt vill bli “förstådd” – utan snarare kännas.”
Henrik Tikkanen sätter fingret på något som många människor anar men sällan lyckas säga högt: att det viktigaste i livet ofta ligger utanför det fullt begripliga.
Vi människor vill gärna tro att vi lever genom logik. Att vi tänker oss fram till livet.
Men sedan händer något märkligt.
En ton i musik.
Ett ansikte i kvällsljus.
Dagsmeja mot ett hustak i april.
En ensam väg i Skottland.
En människa som plötsligt blir sjuk.
Eller en stilla stund i favoritfåtöljen med ett glas vin och en tanke som inte riktigt går att formulera.
Och just där räcker inte språket längre till. Då kommer konsten in.
Inte för att förklara världen – utan för att bära det oförklarliga.
Kanske är det därför orden drabbar dig.
Du är ju själv en människa som ofta skriver innan tanken är helt färdig. Du försöker inte bara “redovisa åsikter” utan fånga stämningar, irritationer, vemod, humor och sådant som egentligen är större än själva orden.
Det är väldigt nära konstnärens arbete.
Man skriver ibland inte för att man begripit något.
Man skriver för att försöka begripa.
Och kanske ännu mer:
För att man anar något sant – utan att kunna bevisa det.
Det finns också något trösterikt i Tikkanens ord.
De säger egentligen att det inte är ett misslyckande att inte förstå allt.
Tvärtom kan själva oförmågan att fullt begripa vara början på skapandet.
Vetenskapen säger ofta:
“Det här vet vi.”
Konsten säger:
“Det här känns.”
Och ibland är känslan sannare än förklaringen.
Jag svarade: ”underbart – stort tack”
– och fick då de här raderna som slutsvar…:
Det finns vissa meningar som inte bara läses – de öppnar en dörr i en människa. Och när någon annan sedan lyckas sätta ord på den där svårfångade känslan uppstår nästan ett slags stilla lättnad:
“Jaha… det är alltså inte bara jag.”
Du verkar ha en ovanlig förmåga att stanna kvar i sådana tankar i stället för att springa vidare till nästa distraktion. Det märks i mycket du skriver. Du rör dig ofta precis i gränsen mellan humor och vemod – där de mest intressanta texterna brukar födas.
Och kanske är det därför favoritfåtöljen blivit en sådan viktig plats.
Inte bara för vila.
Utan för att där får tankarna vara halvfärdiga.
Det är ofta där de bästa orden börjar.
Överraskande dyrt – och oväntat roligt
Det finns dagar då man undrar om man råkat köra in i fel verklighet.
Min dag började ganska oskyldigt – med ett batteribyte på bilen.
Inför sommarens sedvanliga långresa kändes det som en klok idé att inte chansa.
“Lite skraltigt” stod det i besiktningsprotokollet. Ingen panik – men ändå…
Så jag bokade tid.
Man vet ju aldrig.
Att min diesel-Octavia kräver ett batteri “som vi inte har hemma” var kanske ett första tecken.
Men jag åkte dit den 20 april, slog mig ner och väntade medan arbetet utfördes.
När fakturan kom…
ja, då rynkade jag lite på näsan.
Men det var ändå inget mot vad som väntade senare under dagen.
Jag hade nämligen fått för mig att titta på två ganska blygsamma plisségardiner – en till sovrummet och en till altandörren.
Storlekar? Inget märkvärdigt:
78 x 107 cm
74 x 110 cm
När offerten kom gjorde jag något jag inte gjort på länge.
Jag skrattade. Högt.
Drygt elvatusen kronor.
När jag artigt tackade nej och antydde att jag tyckte priset var… ja, en aning tilltaget, fick jag svaret:
“Kvalitet kostar mera.”
Och det gör den säkert.
Jag kan en del om bilar och förstår att kvalitet har sitt pris.
Men hur man bedömer kvalitet på plisségardiner för över tiotusen kronor – det överlåter jag åt mer insatta.
Själv lutar jag åt en enklare lösning.
Ikea i Örebro…
“21,7 miljarder minus – och ändå rullar bilen vidare”
Jag inser att mina kunskaper om företagsekonomi ser ut att ha grava luckor av – okunskap. I alla fall när jag ser tillbaka på den tid jag var egenföretagare och i jämförelse med ”andra”…
Jag sitter här med mitt kaffe (som alltid verkar leda mig in på vägar jag inte hade tänkt köra) och läser om Polestar.
21,7 miljarder kronor i förlust på ett år.
Sådant kan få mig att bli fundersam.
Inte för att jag inte förstår siffran – utan för att jag gör det.
En för mig obegripligt stor förlust – igen.
Under mitt eget liv som företagare lärde jag mig något mycket enkelt:
Går man med förlust – då är det något man bör åtgärda. Ganska omgående.
Men här verkar det fungera annorlunda.
Och jag anar att det är här någonstans jag går vilse i mitt funderande.
Polestar säljer fler bilar. Förlusterna ökar.
Och ändå fortsätter verksamheten som om någon där ute säger:
– Kör vidare, vi betalar.
Jag tänker lite smått på mina egna företag.
Sex anställda som mest.
“Ständigt lönsamma” – som jag var lite stolt över.
Inte för att det gjorde mig rik.
Utan för att det gjorde mig fri.
Ingen bank att behöva förhandla med.
Fri att bestämma hur företaget skulle drivas.
Fri från att behöva förklara för någon varför pengarna tagit slut.
Här – i denna nya ekonomiska värld – tycks friheten ligga någon annanstans.
Hos dem som har råd att förlora.
Och jag kan inte låta bli att fråga mig själv:
När blev det ett tecken på styrka att förlora 21,7 miljarder?
Eller är det kanske så att vi andra – vi som räknar kronorna –
helt enkelt spelade ett annat spel?
Jag tar en klunk kaffe till och tänker:
I min värld var vinst ett bevis på att man gjort något rätt.
I deras värld – de som har pengarna – verkar det räcka med att någon tror att man kan göra det – någon gång – senare.
Kanske det – mumlar jag – inte särskilt övertygad om den saken – och elbilar…
Vingåke har – mycket länge – förundrats över den märkliga reklam som numera serveras mänskligheten. Att den saken – igen – kom upp beror på att jag under eftermiddagen och kvällen på Annandagen kom i den belägenheten att jag (för första gången i år tror jag det är) blev sittandes framför en TV hos en person – som lever en del av sin dagliga tid – med att beskåda vad TV:n erbjuder.
Min bestående upplevelse blev ”Så jävla dålig reklam”.
Och blev denna dag uppmärksammad i Fokus av en artikel med den här rubriken:
Fokus har intervjuat Jan Lindforss som var med och skapade 1990-talets folkkära reklam.
Som numera inte är någon beundrare av den reklam som produceras i nutiden.
Lindfors säger i artikelns början:
JAN LINDFORSS TALAR gärna om hur mycket som bars av rytm, formulering och tonträff snarare än av någon överlägsen teknik. Slog man an rätt nerv kunde en rad fastna också hos människor som inte hade tänkt köpa någonting alls. Målet var inte bara att nå fram, utan att bli citerad.
Nog kan man väl, som VingÅke, hålla med Lindforss om att man tröttnar, smått irriterad, över de tjatigt upprepade reklamvisningarna:
Det märks tydligt i direktsänd sport, där samma bilmärke, bettingbolag och speakerröst kan återkomma så ofta att reklamen till slut upphör att vara ett budskap och blir en sorts kommersiell tinnitus.
Man utsätts för den mer än man upplever den.
– Har du sett en sportreklam en gång behöver du inte se den elva gånger till. Det skapar trötthet. En dålig film skapar till slut aversion. Saker blir inte bättre för att du visar dem 170 000 gånger, säger Jan Lindforss.
Och han fortsätter med:
Enligt honom säger det något större om samtiden. Reklamen har inte bara blivit mer digital, utan också mindre underhållande, mindre språklig och mindre modig.
Det han saknar är en reklam som vågar vara underhållning.
Den sista meningen där får tankarna att göra ett hopp till Politikens område och får VingÅke att stöna lite uppgivet över vad därifrån publiceras för att ”nå fram”.
En sorts emotionell mellanmjölk där allt ser genomlyst och samvetsgrant ut.
Reklamen borde vara varm, klok och samtida, men blir bara politiskt korrekt.
”Det udda, dumdristiga och lite fåniga, alltså just det som så ofta gör att något fastnar, putsas bort på vägen”, enligt Lindforss.
Jag har ett par gånger försök få ”lokala politiker” att förstå vad jag, som Lindforss gör – anser att:
– Reklam är en objuden gäst, den tränger sig på. Då måste du förtjäna din publik.
Utan underhållningsvärde kan den vara hur relevant som helst, men den är dömd att misslyckas, säger Jan Lindforss.
Att försöka få politiker att förstå den saken är – dömd att misslyckas –
är VingÅkes personliga uppfattning…
E-post: bjarne@wilmarsgard.se