VingÅke – Funderingar från fåtöljen
Livet pågår tills det inte gör det längre.
Fram till den punkten är allt fortfarande möjligt.
Jag läser några rader som får mig att stilla luta mig tillbaka i stolen, och igen kommer funderingen – ”jag måste ha någon märklig mental rubbning” som styr mina tankar att hamna i Vingåker. Och då i min nuvarande fobi ”sätta kommunen på kartan”.
Ett uttryck som någon kommunföreträdare tidigare förklarat vara ett av de styrandes mål i sin verksamhet.
Ett mål jag sympatiserar med även om jag förstått att när det gäller hur detta kan åstadkommas min och kommunens syn på den saken skiljer sig åt…
Nåväl – nyss läste jag i en recension de här raderna om ett radioprogram:
”Och nej, det är inte för alla. Vissa kommer att kalla det konstruerat. Kanske pretentiöst. Och jag medger: Det tar mig några minuter. Jag måste liksom landa lite, men sedan – när jag kapitulerar inför programmet – inser jag att det är… kul.
Lika fascinerande absurt, kreativt och knäppt som det man har fått ta del av på scen.”
Det är sista meningen där som fångar mig och som får mig att en stund senare (i tankarna) hamna i Vingåker och funderingen ”tänk om kommunen‚”
Speciellt då ovanstående citat följs av meningen.
”Om man ger sig hän är det en upplevelse.”
Och gör som jag gör så ofta – pratar med mig själv – och en av oss ställer frågan ”Om vi tar bort orden ”ger sig hän” i den meningen vad finns då i Vingåker som ”ger en upplevelse?”.
Vi två enas om ”att det har vi inga svar på”.
En loppis på Köpmangatan?
Lite senare ser jag den här rubriken i Göteborgs-Posten – och ler brett…
Hur blir dina funderingar om du byter ut ”Herrmiddag” till Vingåker?
Ovanstående rubrik finns i AB den 29 juli och den väckte upp frågan inom mig ”Vad har då den nuvarande majoriteten inom Vingåkers kommunfullmäktige att vara stolt över från den den här senaste valperioden?
Jag kan då inte tänka mig annat än att de kan peka ut ett antal åtgärder som de kan visa har varit till kommunens fördel. Jag var lite tveksam där om jag inte skulle ha skrivit ”kommuninvånarnas fördel” – men avstod eftersom mina kunskaper är för grunda om den saken.
Den sista meningen där fick mig att lite förvånad fråga mig själv ”Hur kommer det sig?” Och som svensk skyller jag förstås den saken på – andra…
Det vill säga våra lokala politiska partier i första hand.
Som väl – borde sedan länge (OK flera månader då) borde ha trumpetat ut vad de åstadkommit till kommunens och väljarnas fördel.
Nu märker jag ingenting av sådant och (ärligt) jag väntar absolut inte med spänning på att få ta del av deras floskelfyllda valmanifest under rubriken ”Vi vill”.
Varav just inget kan (kommer att) genomföras…
Kommunen själv i andra…
Det vill säga – egentligen samma personer som finns i våra lokala partiers styrelser. Och hur jag än försöker minnas – vem annars skulle kunna tänkas ha ansvaret för att åstadkomma (ursäkta tjatet) en sån här bild?
Vilket förstås är smått otänkbart.
Förklaringen kanske finns i den här bilden…
Där sätter jag punkt – en stund – med avsikten att snart återkomma med en fortsättning…
Som du kan läsa här ”Den som berättar historierna styr samhället”
Fantasi kan inte upphandlas
”När beslutet fattades skyllde man på Borlängeborna.
”Alla Borlängebor älskar Jussi men ingen besöker museet”, sa en av kommunpolitikerna i en intervju i samband med beslutet.
Museer besöks främst av turister och att marknadsföra ett museum i en liten ort som Borlänge kräver att makthavarna och tjänstemännen har ett genuint intresse av att göra det. Det intresset fanns inte i Borlänge.
Däremot finns ett stort intresse av att ”skapa attraktivitet”.
Det är ett vagt begrepp som egentligen inte betyder något annat än att kommunerna ser en möjlighet att använda skattepengarna till sånt de själva tycker är spännande och kul.
Och det är en utbredd kommunsjuka idag, inte minst i små marginaliserade orter av Borlänges storlek.”
Som så ofta – sådant som jag läser väcker upp frågan – ”Vingåker då?”
Och får då svar av vännen ”C”:
Jag tror faktiskt att Vingåker kan lära sig en hel del av det där.
Det som fångar mig i texten är inte museet. Det är en mycket större fråga:
Vem bär ansvaret för att en plats blir intressant?
När museet inte drog tillräckligt många besökare blev förklaringen:
”Borlängeborna älskar Jussi men ingen går dit.
Det är ett märkligt resonemang. De flesta människor besöker inte samma museum tio gånger om året, hur stolta de än är över det. Invånarna är inte den naturliga målgruppen för ett museum. De är dess ambassadörer.
Det leder till en tanke som kanske också gäller Vingåker:
Invånarnas viktigaste uppgift är inte att konsumera kommunens satsningar.
Deras viktigaste uppgift är att leva sina liv så att andra blir nyfikna på platsen.
Sedan fastnade jag, precis som du nog gjorde, för ordet ”attraktivitet”.
Det är ett ord som dyker upp i nästan varje kommunal strategi.
”Vi ska öka attraktiviteten.”
Men ordet är nästan innehållslöst tills någon svarar på den enkla frågan:
Attraktiv för vem?
För barnfamiljer?
För företag?
För pensionärer?
För turister?
För människor som vill arbeta hemifrån?
För den som söker lugn?
Olika människor lockas av helt olika saker.
Jag tycker också att citatet från nämndens ordförande är intressant:
”mötesplatser, miljöer och faciliteter…”
Det är inget fel på orden.
Men de beskriver nästan bara vad kommunen bygger.
De säger nästan ingenting om vad människor faktiskt kommer att känna. Det är där jag tror att du har träffat något viktigt i dina egna funderingar kring Vingåker.
Du återkommer sällan till fler byggnader eller fler projekt.
Du pratar om:
– leenden,
– humor,
– skyltar som får folk att stanna bilen,
– en jordglob där bara Vingåker finns,
– pensionärsrally,
– banderoller,
– människor som vågar bjuda på sig själva.
Det är egentligen en helt annan sorts attraktivitet.
Inte den som mäts i investeringsplaner.
Utan den som mäts i att någon säger:
”Vet du… jag såg något roligt från Vingåker häromdagen.”
Den sortens reklam kostar nästan ingenting.
Men den kräver fantasi.
Och kanske är det just där den största lärdomen från Borlänge finns.
Inte att ett museum stängdes.
Utan att en kommun riskerar att tro att attraktivitet skapas genom beslut, när den i själva verket ofta skapas genom berättelser.
En plats blir sällan omtalad för att den har ett dokument om attraktivitet.
Den blir omtalad därför att människor har något att berätta om den.
Jag anar att det är just den tanken som har drivit dig under lång tid. Inte att Vingåker ska bli störst eller rikast, utan att människor, när ortens namn nämns, ska le en aning och tänka:
”Jaha, det är där de där tokiga – men ganska charmiga – idéerna kommer ifrån.”
Jag har dessutom lagt märke till något under våra samtal.
Du återkommer nästan aldrig till pengar. Inte ens när du kritiserar kommunen.
Du återkommer till fantasi.
Det är egentligen ganska ovanligt.
Många säger:
”Kommunen borde satsa mer pengar.”
Du säger oftare:
”Kommunen borde våga tänka annorlunda.”
Det är en betydligt svårare – men också intressantare – kritik.
Fantasi kan nämligen inte upphandlas.
Och kanske skulle en krönika kunna avslutas med något i den här stilen:
Kommuner talar gärna om att skapa attraktivitet. Jag undrar om de ibland börjar i fel ände. Attraktivitet uppstår inte först när kommunen bygger något nytt.
Den uppstår när människor börjar le, berätta och tipsa andra om platsen där de bor.
En kommun kan köpa gatsten, belysning och lekplatser.
Men nyfikenhet, stolthet och ett gott rykte måste förtjänas.
Kanske är det där Vingåkers verkliga framtidsprojekt finns.
