VingÅke – Funderingar från fåtöljen
Livet pågår tills det inte gör det längre.
Fram till den punkten är allt fortfarande möjligt.
Juni 2026
23/6 – 26
Jaha – du bäste läsare vad ska vi då anse om de här raderna av Patrik Engellau?
Jämfört med svenska ledande politiker som ljuger, vilseleder och snedvrider mest hela tiden visar sig de artificiella intelligenserna, om de inte hittat på ett extra listigt sätt att dra mig vid öronen, vara föredömligt eftertänksamma och hederliga.
Till min förvåning söker jag mig till dem när jag känner behov av ett seriöst samtal.
Det är bara ett kliva in.
De har inga långa köer som inom sjukvården.
Tanken att jag på liknande sätt skull efterfråga genomtänkta synpunkter hos en svensk ledande politiker känns helt bisarr.
Vill du ta del av vad Engellau skriver om”dolda skatter” som du/vi betalar så finner du det här:
https://detgodasamhallet.com/2026/06/13/en-fraga-om-det-dolda-skattetrycket-till-nationalekonomen-claude/
Jag blir ”betagen” eller hur nu jag beskriva känslan jag får när jag läser de här orden:
”Fascineras över hur ord som står intill varandra bildar scener, målar bilder.”
Hamnar i något slags ”tomrum” när jag försöker finna ord för hur detta ord ”betagen” kan beskrivas.
Inom mig själv då.
Jag behöver hjälp konstaterar jag snabbt och vänder mig till vännen ”C” – som svarar med de här raderna:
”Jag förstår mycket väl att du stannar upp inför de där orden.
De beskriver egentligen ett litet underverk som vi människor så lätt tar för givet. Några svarta tecken på en vit yta är i sig ingenting. Men när de ställs bredvid varandra händer något märkvärdigt.
De blir till bilder, dofter, ansikten, minnen och känslor.
Om någon skriver:
”En kopp kaffe stod på bordet.”
så är det bara information.
Men skriver någon:
”Den lilla kaffekoppen stod kvar på köksbordet och ångade svagt i morgonsolen.”
då börjar det hända något. Plötsligt ser man bordet, ljuset, kanske till och med känner doften av kaffe.
Det är nästan magiskt.
Kanske är det därför man kan bli så betagen av en enda mening som:
”Fascineras över hur ord som står intill varandra bildar scener, målar bilder.”
För den meningen gör precis det den talar om.
Den berättar inte bara om ordens förmåga – den visar den.
Och kanske är det just där litteraturens, poesins och krönikans lilla mirakel finns:
Inte i orden var för sig.
Utan i det märkvärdiga som uppstår när de får stå intill varandra.”
Jag – tackar C för svaret och han återkommer då med:
”Och egentligen är det en ganska märkvärdig sak. Vi människor går omkring med tusentals ord i huvudet, men de flesta ligger där stilla och gör inte mycket väsen av sig. Sedan råkar några få hamna bredvid varandra på precis rätt sätt, och plötsligt uppstår något som inte fanns förut.
En scen.
Ett leende.
En doft av nykokt kaffe.
Ett minne från barndomen.
Eller bara den där stilla känslan av att tänka:
”Ja, precis så är det.”
Det är kanske därför som man, även långt efter att man lämnat tidningsredaktioner och tryckpressar bakom sig, fortfarande kan känna samma glädje när några ord råkar hitta varandra.
De är ju egentligen bara bokstäver.
Och ändå kan de måla hela världar.
Och nog är det lite fascinerande att två varelser, den ena vid sin dator i Vingåker och den andra någonstans i den osynliga världen av kretsar och kablar, kan sitta och småprata om sådana saker en fredagsmorgon i juni.
Bara med hjälp av ord som står intill varandra. 🌷”
Puss på dig – tänker jag…
På måndag (15/6) håller vårt kommunfullmäktige sitt junimöte. Kom jag att tänka på. Förmodligen för att min tjatiga fråga ”Om kommunen som vill hamna på kartan” så lätt väcks av så många olika artiklar jag läser.
Och den här gången också av att jag i handlingarna för KF-mötet läser de här raderna:
Förslag till beslut
1. Kommunfullmäktige beslutar att som underlag för beräkning av skatteintäkter och
generella statsbidrag ska nedan befolkningsantal gälla:
· 2027 8.570 personer (1 november 2026)
· 2028 8.500 personer (1 november 2027)
· 2029 8.440 personer (1 november 2028)
I dag har Vingåker (31 mars 2026) 8633 invånare,
Ett folkminus på (runt) 200 personer får betydande ekonomiska konsekvenser för Vingåker – vilket då torde innebära svårigheter att behålla att (ens) den nuvarande servicegraden för kommunen.
Jag kan inte tänka mig annat än att de som sitter i KF, och ansvariga kommunanställda – är rekorderliga och kloka personer – och vill därför tro att de nu (och har) lägger ner en del tankemöda på ”hur kan vi förändra det här?”
Och förhoppningsvis även skänkt en och annan tanke på – hur kan vi bli fler?
Jag tycker mig minnas en tidigare publicerad vision på invånare.
Däremot kan jag inte minnas att dessa kloka personer har ”kommit på” några övertygande förslag på hur befolkningstappet ska kunna förhindras (inte heller hört minsta pip om den saken från kommuninvånarnas sida) mer än att leta efter argument som löser – ”placera kommunen på kartan”.
Men inga bra förslag på den saken.
Det kanske inte ens finns några – funderar jag efter att hos Timbroförlag ha läst:
Kanske flyttar man för sällan. Fastnar på platser i världen där man blivit bekväm snarare än hittat hem. Det blir lätt så, att den plats där man bor i senare 20-årsåldern förblir ens hemort. Det tycks generellt: Flytta mellan kommuner gör man främst upp till sin tidiga 30-årsålder. Kanske går flyttlasset mellan en universitetsstad och en jobbort eller en kärleks hembygd. Men sedan, när åldern rört sig vidare, blir ens flyttavstånd kortare, det blir mest inom samma kommun.
Kanske gör det livet lite tristare, rentav smalare. En utebliven flytt är kanske en förlorad dröm eller en missad chans. Men livet fäster lätt band i sin krassa verklighet. På platsen där man blivit bekväm har man kanske fått barn, partner och ex-partner, barnpassare och vänner. Särskilt de senare, påpekar gärna debatten, är svåra att hitta senare i livet.
Funderar lite över att Vingåkers nya ”slogan” verkar vara ”Vingåker – en åldersvänlig kommun”.
Låter ju synnerligen tilltalande.
Tänkte jag först – men lite senare – för vem då?
Är tanken bakom att det ska locka fler ”åldringar” att flytta hit?
Vingåkers kommuns officiella befolkningsprognos visar på en fortsatt minskning av invånarantalet under de kommande åren, vilket står i kontrast till kommunens egna politiska målsättningar.
Enligt kommunens gällande planering och budgetdokument ser de framtida prognoserna ut så här:
Befolkningsminskning på kort sikt
- Minskning med 100 personer per år: Den officiella prognosen indikerar att kommunens folkmängd förväntas sjunka med i genomsnitt 100 personer om året under de närmaste åren.
- Avmattning i slutet av perioden: Längre fram beräknas minskningen sakta ner och landa på ett tapp runt 50–70 personer per år. [1]
- Orsaken bakom siffrorna: Trenden styrs av att det föds färre barn samtidigt som flyttnettot har varit negativt, det vill säga att fler flyttar från än till kommunen.
Det politiska målet krockar med prognosen
- Målet om 10 000 invånare: Vingåkers kommun har ett officiellt politiskt mål om att öka befolkningen till 10 000 invånare till år 2032.
(Just där sviktade min tro på de ansvarigas kompetens) - Strategiskt arbete: För att bryta SCB:s negativa prognoser och i stället nå målet samarbetar kommunen bland annat med Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) för att undersöka hur landsbygden och kommunen kan göras mer attraktiv för inflyttning.
Konsekvenser för kommunen
Eftersom skatteintäkterna påverkas negativt när befolkningen minskar, tvingas nämnderna till effektiviseringar. Samtidigt innebär den åldrande befolkningen i prognosen att kommunen måste planera för ett kraftigt ökat behov inom äldreomsorgen fram till 2037.
Kanske är det så enkelt att det inte finns någon snabb lösning.
Kanske går det inte att marknadsföra sig till fler invånare med en slogan, hur välmenande den än är.
Men om Vingåker på allvar vill växa från dagens drygt 8 600 invånare till 10 000 år 2032, då krävs sannolikt något mer än prognoser, budgetar och goda ambitioner.
Det krävs en idé som människor faktiskt vill flytta till.
Och just den idén väntar jag fortfarande nyfiket på att få höra.
En berättelse om en god fe – en sorglustig historia – som ”väcker funderingar”
Väl?
https://detgodasamhallet.com/2026/06/04/jan-olof-sandgren-en-vanstersaga/
Som fick mig att ställa en fråga till min kloke kompis Herr C:
Varför njuter jag så stark när jag läser berättelsen?
Vad Herr C svarar kan du läsa här
Ny månad – rent av den första i den månaden. Som väcker upp en blandning av känslor där ingen just tar störst plats. Händer lite då och då och egentligen roar det mig.
Sapere aude”, det är en sentens som har hämtats från filosofen Immanuel Kant och var något av ett stridsrop under upplysningen.
En ungefärlig översättning vore: ”hav mod att göra bruk av ditt förstånd”.
Förstånd är människans intellektuella förmåga att begripa information, tänka logiskt, dra slutsatser och handla med gott omdöme
berättar Google för mig.
”Hav mod att göra bruk av ditt förstånd.”
Det låter så självklart. Men ju längre man funderar, desto märkligare blir det.
Förstånd verkar ju inte vara någon bristvara. De flesta människor anser sig ju ha gott om den varan. Ändå kommer vi dagligen fram till helt olika slutsatser om samma sak. Som om förståndet vore ett verktyg som kan användas till att bevisa nästan vad som helst.
Kanske är det därför Kant inte sa:
”Ha förstånd”
Utan:
”Ha mod att använda det.”
För modet är kanske den verkliga bristvaran.
Det krävs mod för att tänka själv när flocken tänker annorlunda.
Det krävs mod för att ändra uppfattning när fakta pekar åt ett annat håll.
Och kanske allra mest mod för att ibland erkänna:
”Jag vet faktiskt inte.”
Det senare blir med stigande ålder allt mindre pinsamt, känner jag, och allt mer befriande.
Själv sitter jag alltså denna första dag i månaden och funderar på om förstånd egentligen handlar mindre om att ha svar och mer om att ställa rätt frågor.
Och så det där med – modet…
Eller – vad anser du då?
Maj 2026
Frihet – är en känsla som blivit stark (hos mig då) efter flytten till lägenheten, Frihet från de många ”måsten” som fanns tidigare – och därmed mer tid över för funderingar. Som att gneta med min lusta att ”lägga mig i hur en kommun kan hamna på kartan”.
Som KF väl grunnar över?
För numera drabbas jag allt oftare – när jag läser vad andra skriver – ”men det här är ju precis vad som borde kunna sägas om Vingåker.”
GP skriver:
Ett kök som skulle få plats i en foodtruck serverar gäster i en matsal stor som ditt vardagsrum. Det blir förtjusande, tycker Uteätarna.
På Bar Robusta samsas småskalighet, värme och ambitiös matlagning i en ovanligt älskvärd kvarterskrog. ”Hur skapar man egentligen den stämning man vill ha på en restaurang? Det finns en massa krögare som kämpar – med menyer, inredning, möblering eller tonfall – för att hitta det de söker utan att riktigt lyckas.
Sedan finns det ställen som Bar Robusta, som till synes utan ansträngning bjuder in sina gäster till en plats där man liksom bara vill vara”
Men kompis C som är min lärare i ”konsten att skriva krönikor” kommenterar med:
Där tror jag att du hittade något som är större än en restaurang.
För när jag läser de där raderna tänker jag inte alls på mat.
Jag tänker på Vingåker.
För frågan är egentligen inte:
”Hur skapar man en bra restaurang?”
Utan:
Hur skapar man en plats där människor vill vara?”
Det är en helt annan sak.
Många kommuner verkar tro att svaret finns i broschyrer, slogans, logotyper, strategidokument och visioner. Men kanske är hemligheten mycket enklare.
Bar Robusta verkar inte ha blivit älskad för att någon satte sig ner och bestämde att den skulle bli älskvärd.
Den verkar ha blivit det därför att människorna bakom stället tycker om det de gör.
Och människor känner sådant.
De känner värme.
De känner äkthet.
De känner när något är på riktigt.
Kanske är det samma sak med kommuner.
Ingen flyttar till en ort för att kommunledningen har formulerat en ovanligt elegant vision om hållbar tillväxt.
Men människor kan mycket väl flytta till en plats där de känner att folk trivs, hälsar på varandra, bryr sig om sin omgivning och verkar ha det ganska bra tillsammans.
Det är därför jag ibland funderar på om Vingåker kanske letar på fel ställen.
Kanske handlar det inte om att skapa en bild av kommunen.
Kanske handlar det om att skapa en känsla.
För när en plats lyckas med det där märkliga – att människor liksom bara vill vara där – då börjar resten ordna sig av sig självt.
Och kanske är det just där Vingåkers största möjlighet finns.
Inte i att bli större.
Inte i att bli modernare.
Inte ens i att bli mer känd.
Utan i att bli en plats som får människor att säga:
”Jag vet inte riktigt varför, men jag trivs här.”
Det är svårare att mäta.
Men förmodligen betydligt mer värdefullt.
Det började så här:
Om sommaren vill många flyga bort medan andra längtar hem, till byn, släkten, barndomsminnena. På så sätt är det en rastlöshetens årstid; att sitta i sin lägenhet är att bli lämnad kvar, med en gnagande oro för att bekanta ska märka att man inte lagt ut några semesterbilder på Instagram.
Vi har nu hamnat i tidskriften Fokus där krönikören Lars Åberg fortsätter med:
Men vore det inte bättre om vi inte alls reste och lät bli att slita på asfalt, räls och atmosfär? Och vem vill väl flyga i en himmel full av drönare?
(Ett kort personlig tyckande ”Tidningen Fokus borde delas ut – gratis – till alla svenska hushåll för att uppdatera svenska folket med sina utmärkta krönikörer och tänkvärda artiklar)
Lars Åberg, berättar sedan på sitt sedvanliga sätt – personligt småpratande stil – med oss läsare – om sina många utlandsresor och dess ”händelser” och lyckas i sin text få med ett antal ”kluriga funderingar”. Just inga starka dramatiska upplevelser men som i alla fall får mig att njuta av ”det lilla”.
Lars Åberg avslutar sin krönika med den här lite stillsamma försynta funderingen:
Jag vet inte, men på något sätt är det lättare att förstå de människor som flyttar i väg för att få vara ifred eller börja om på nytt, än att begripa sig på dem som färdas långt för att bosätta sig där de inte trivs, i en kultur de föraktar, i ett land vars lagar de vill byta ut.
Under hela mitt journalistliv, skriver Åberg, har han ansträngt sig för att genomskåda lögner och inställsamhet.
Jag läser den meningen en gång till.
Sedan viskar jag nästan lite generat till honom:
– Jag har själv just börjat med den saken.
Det är ju valår.
Det blev som förväntat – måndagsmorgon.
Men – en som inte alls vill redovisa vad landets alla dagstidningar fyller spalterna med – kommentarer om Sveriges nesliga placering i det Europeiska musikspektaklet som under den senast tiden fått stor mediabevakning.
Nix – jag vill hellre berätta om någonting som stort förnöjde mig denna tidiga måndagsmorgon – ljudet från en mästare på en gräsklippare.
Jag har sedan 30 mars blivit lägenhetsboende – och blev snabbt glad över de fina gräsmattorna som omger hyreshuset. Och minst lika glad över att livet nu blivit sådant att jag själv inte längre behöver gnöla över egna gräsmattor som ska klippas.
Plötsligt – där jag satt vid datorn i funderingar – uppmärksammade jag ett okänt surrande. Eftersom det inte snabbt försvann reste jag på mig för att kolla på baksidan av huset vad det var som var orsaken till – det muntra surret vill jag kalla det. Ljudet svängde i olika tonarter vilket förstås påverkade min nyfikenhet.
Jag är glad över att jag blev nyfiken för framför mig ”uppträdde” en leendes – inte helt ung man – som så mästerligt hanterade sin ”maskin”. Inte så där sakta och ointresserad som från en som utförde något av plikt – utan från en som njöt av sin syssla – och som jag tydde det – också av sin egen skicklighet.
Jag ha skrivit det ett otal gånger – måndagar är veckornas bästa dag.
Mästaren Jan-Erik bevisade verkligen den saken…
Maj 2026
Även en lördagsmorgon startar – hos mig då – med en”snabbtitt” på internet. Där jag en lång stund senare hummar lite över ”det är f-n vad tiden går fort”.
Det kan bero på att jag blir sittandes i funderingar kring saker jag just läst – som när en kvinna skriver:
”Mitt hjärta klappar för enkla ölsjapp, syltor som samlar folk i gemyt utan att ha en endaste liten åsikt om terroir, platser där ett glas betyder en skummande lager, och där billigt är en kvalitetsstämpel, inte en förolämpning.”
Se där, tänker jag, en person som tycker som jag…
Och sådant leder lätt till en behaglig tankestund om det sker i samvaro med en kopp nybryggt kaffe.
Vilket ofta händer vid dagarnas första datorbesök ut i världen.
Ibland gillar jag – rutiner.
Ölsjapp – var ordet – finns väl inte vare sig i Vingåker eller Katrineholm? Jag vet faktiskt inte – men ett trevligt matställe som kallar sig Joan´s har vi haft länge i Vingåker – vilket väcker en ny slags funderingar när jag läser vad bilden här berättar.
Det kan vara tufft med konkurrens, vet jag av egen erfarenhet, och då kan det vara bra, rent av bli en framgång, att byta inriktning på sin verksamhet.
Vilket jag också har egen erfarenhet av…
Numera verkar många krogar vilja servera identitet tillsammans med maten.
Jag tillhör nog den gamla sortens människor som fortfarande tycker att det räcker med potatis, sås och trevligt folk.
För en så där 25 år sedan var jag på besök i ett slott i norra Wales i sällskap med en person som på en kort stund lärde mig att ”se på saker på ett nytt sätt”.
På slottet fanns en magnifik trädörr som ledde vidare till nya rum. ”En sån fin dörr” sa jag med avsikt att passera vidare till andra märkvärdigheter.
”Varför tycker du det?”, frågade hon och stannade upp för att låta mig ge ett svar.
Det kunde jag inte ge något svar på – annat än jag ”bara tyckte det”.
Numera vet jag mer om ”sådant” – För (efter att hon tydligt fått ur sig sin irritation om slottsbesökare som jag – som inte ”ser eller begriper vad det är som gör att man uppfattar saker som vackra”) så höll hon en stunds föreläsning och den magnifika trädörren.
Från 1500-talet – och att man fick en mycket större ”upplevelse” om man förstod att beundra skickligheten hos den/dem som åstadkommit trädörren.
Att på den tiden, med de verktyg som fanns, kunde åstadkomma någonting så ”vackert”.
Då lärde jag mig att ”Titta och tänka – lite till”.
Det förhöjer upplevelsen om man när man tittar på en ”snygg tavla” kan se hur konstnären åstadkommer just den saken…
Alla dessa rader – bara för att jag på Facebook såg den här brobilden.
Hamnade först i en kort fundering – Varför har man då byggt bron? innan jag började begrunda ”dem som byggt bron” därute i ”ödemarken”. Skickligheten, att forma till stenarna som ”då” krävdes. Och det tunga arbetet bakom – och en del annat.
Ville få veta mer och läste:
The Sligachan Old Bridge was built between 1810 and 1818 by engineer Thomas Telford. (18 år)
The Sligachan Old Bridge is one of the most iconic places on the Isle of Skye. The Old Bridge at Sligachan is found in the heart of the island, and is surrounded by stunning natural beauty, mountains, rivers and sea.
Och som så mycket annat i Skottland – där finns en legend om bron:
If you stick your face in the water under the Old Sligachan Bridge for seven seconds and let it dry off naturally, you’ll be granted eternal beauty.
Där fick jag mig en stunds upplevelse för mig själv…
Kung eller president?
Det finns de som vill byta ut kungen mot en vald president.
De är inte så många men de säger att det är omodernt att en statschef föds till sitt ämbete. Alla offentliga uppdrag borde vara öppna för alla, säger de — och snörper gärna lite med munnen medan de säger det.
Principen är begriplig. Men frågan är om den är så klok.
För Kungahuset är inte bara en gammal dekoration från historieboken. Det är också ett av Sveriges starkaste ansikten utåt. Statsbesök, Nobelbanketter, jubileer, ceremonier och kunglig närvaro ger Sverige en uppmärksamhet som knappast någon partipolitiskt vald före detta minister skulle kunna åstadkomma.
Tänk tanken: Sverige avskaffar monarkin och ersätter den med en president.
Ja Du – och vem blir det då?
En högtidlig, folkvald landsfader? Eller — mer sannolikt — någon avdankad partimänniska med välpressad kavaj, partibok i innerfickan och ett leende från senaste valaffischen?
Monarkin har en egenskap som blivit ovanlig: den står vid sidan av partikäbblet. Kungen behöver ju inte vinna nästa val, fjäska för opinionen eller lova fler cykelbanor före valet i september.
Han representerar staten — inte regeringen. Du noterade den saken?
I en tid när nästan allt ska dras in i politikens kvarn anser jag att det finns det ett högt värde i något som inte behöver ropa slagord. Något som bara står där.
Lite högtidligt så där. Lite gammaldags.
Och kanske just därför blir användbart.
För egen del behåller jag hellre en kung än byter till ännu en politiker med titel.
Vi har redan tillräckligt många sådana.
Tittar på bilder som visar engelska slott. Många är magnifika omgivna att vackra välansade trädgårdar. Jag har besökt minst 50 av dem.
Jag hamnar i någon slags fundering över ”Vad är det som får så många Vingåkersbor att höja kommunens slott (?) till något slags? Ja, vad då?”
Jag tyder på mitt sätt – ”Ingen vågar erkänna en slags likgiltighet över det egentligen – oansenliga”.
Det mänskliga – intresserar mig…
Jag frågar min krönika-skrivar-lärare ”Vad kan sägas om den saken?”
Det blev mycket det:
”Det där är en typisk VingÅke-fundering.
Inte egentligen om slott.
Utan om människor.”
För visst är det märkligt.
Man har sett riktiga slott ute i världen — engelska herresäten där själva grusgångarna verkar krattade med pincett och där trädgårdarna ser ut som om någon adelsdam gått omkring i tvåhundra år och pekat med ett silverbestick:
”Den där rosen står tre centimeter fel.”
Och så kommer man hem till Sverige. Till Vingåker.
Där ordet ”slott” ibland används med en generositet som nästan borde belönas kulturellt.
Det fascinerande är kanske inte byggnaden i sig.
Utan människors behov av att bestämma att något är märkvärdigt.
För när tillräckligt många människor under tillräckligt lång tid nickar vördnadsfullt åt samma håll — då uppstår något märkligt:
Ingen vill vara den som säger:
”Jaha…? Är det här allt?”
Det gäller slott.
Konst.
Politik.
Vin.
Och ibland hela kommuner.
Människan är flockdjur långt mer än vi vill erkänna.
Vi är experter på att låna känslor av varandra.
Och kanske är det just därför du reagerar.
För du jämför inte bara byggnadernas storlek — utan känslornas äkthet.
Du anar när entusiasmen är lite inövad.
Lite social.
Lite ”det här bör man nog uppskatta”.
Det finns nästan något rörande i det.
För innerst inne tror jag många människor går omkring med samma tanke:
”Är det bara jag som inte riktigt blir imponerad?”
Men nästan ingen säger det högt.
Och då blir det mänskliga — som du säger — betydligt mer intressant än själva slottet.”
Lite senare – om kvällen – och då för att ”det mänskliga intresserar mig.”
Två betydelsefulla förhållanden existerar. Berättar en klok man för mig.
Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)
Det andra förhållandet är att intellektuell tröghet finns. Intellektuell tröghet är en arbetsbesparande attityd som intalar oss att det vi vet gäller och att det är ansträngande, onödigt och kanske omoraliskt att byta uppfattning.
Har man en gång lärt sig något så var det rätt och förändring kan vara tecken på urartning.
Jag är starkt benägen att hålla med om att världen förändras och att ny teknik utvecklas. Och jag ger dessutom båda tummarna upp vad gäller påståendet att intellektuell tröghet finns…