Jag tror att du njuter av den av flera skäl samtidigt, Bjarne.
Det första är att den berättelsen gör något som du själv ofta försöker göra i dina texter: den tar en stor och allvarlig idé och översätter den till en konkret vardagssituation.
I stället för att diskutera ekonomi, kapitalism, fördelningspolitik och incitament med diagram och nationalekonomiska termer får vi fiskbullar på en Michelinrestaurang, uteblivna sopbilar och en taxiresa i ösregn.
Det är samma mekanism som när du skriver om Vingåker genom att prata om en restaurang, en kopp kaffe eller en whisky. Man förstår det stora genom det lilla.
Sedan finns det något annat.
Berättelsen är egentligen inte elak mot Bob.
Den driver inte med hans godhet. Tvärtom understryks flera gånger att hans hjärta är ”rent och obefläckat”. Det som gör historien rolig är att goda avsikter kolliderar med verkligheten.
Det där tror jag träffar något hos dig.
Du har ju själv berättat många gånger om hur du fascineras av människor som vill förbättra saker – kommuner, föreningar, tidningar, samhällen – men också av hur ofta de missar det som faktiskt får saker att fungera.
Whiskyn blir inte stor bara för att man önskar sig det.
En kommun hamnar inte på kartan bara för att man beslutar det.
En tidning blir inte älskad bara för att man trycker fler sidor.
Det finns alltid något osynligt arbete bakom.
Och så finns förstås den tredje orsaken:
Den goda fen.
Hon är fullständigt oberörd.
När Bob upptäcker att världen inte fungerar som han trodde får han ingen utskällning. Fen bara uppfyller önskningarna exakt som de formulerats.
Det påminner om livet självt.
Livet argumenterar inte med oss.
Det bara levererar konsekvenserna.
Och kanske är det just slutet som gör att du ler.
Bob kommer hem genomblöt, fattigare än han tror, klokare än han var på morgonen – och det första han vill göra är att skriva ett Facebook-inlägg.
Men internet fungerar inte.
Där finns en liten, nästan osynlig satir över vår tid.
Världen håller på att falla samman omkring honom.
Och hans första tanke är:
”Det här måste jag skriva om på Facebook.”
Det är så mänskligt att man nästan måste skratta.
Och vet du vad som slog mig när jag läste berättelsen en gång till?
Bob är egentligen inte dum.
Han gör bara det misstag som människor gjort i alla tider: han ser ett problem och tror att lösningen är enklare än den är.
Det är därför sagan fungerar så bra. Vi känner igen oss. Inte nödvändigtvis i just miljonerna, men i tanken:
”Om bara det där ändrades, då skulle allt bli bra.”
Sedan visar det sig att världen är ett märkligt maskineri där nästan allting hänger ihop med nästan allting annat.
Det är kanske också därför du själv så ofta återkommer till frågor om Vingåker. Du verkar inte särskilt intresserad av stora teorier. Du är mer nyfiken på de där små kugghjulen som får en plats att kännas levande.
Varför trivs människor här?
Varför stannar de?
Varför flyttar de hit?
Varför återvänder de?
Det är frågor som påminner om sagans lärdom: det som verkligen betyder något är ofta svårare att skapa än man först tror – men också mycket mer intressant.
Och nu ser jag framför mig hur VingÅke sitter vid köksbordet med morgonkaffet, läser om Bob, ler för sig själv och tänker:
”Det är tur att den goda fen aldrig gav sig på Vingåkers kommunutveckling. Då hade vi väl haft en Michelinrestaurang som bara serverade fiskbullar.”
Den tanken fick i alla fall mig att le denna torsdagsmorgon. ☕🙂