Det började egentligen med öl. Som jag under mitt långa liv aldrig lärt mig att riktigt njuta av.
Tills för några år sedan då kroppen, helt på eget initiativ, en dag meddelade att den ville ha inlagd sill, färskpotatis – och öl.
Jaha, mumlade jag lite motvilligt.
Ändå låg det snart en liten burk alkoholfri öl bland sillburkarna i kundvagnen på Cityhallen i Vingåker.
Denna ljuvliga söndagseftermiddag var det alltså dags igen. Inlagd sill, färskpotatis och en liten burk alkoholfri Norrlands Guld.
Något ölglas finns inte i hushållets utrustning, så jag valde ett högt, smalt glas som nog egentligen är avsett för gin och tonic.
Bland mina många svaga sidor ingår dessutom konsten att hälla upp öl.
Det märktes.
För glaset fylldes först mest av skum, som långsamt sjönk undan och förvandlades till öl. Jag satt stilla och betraktade hur små bubblor vandrade upp mot ytan.
Så fint, kom jag på mig själv att tänka.
Rent av vackert.
Sedan upptäckte jag något ännu märkligare. Hur ölets färg långsamt förändrades från ljust till mörkare längre upp i glaset.
Jag satt länge och tittade.
Tavlan du ser här ovan köpte jag omkring 2012 när jag behövde komplettera möblemanget efter flytten från en trerumslägenhet till ett hus på 177 kvadratmeter i Vingåker.
På ett möbelhus i Ljusfallshammar hängde den lite övergiven vid sidan av kassadisken.
Jag tittade länge, och tittade lite till – för den påverkade mig på något sätt.
– Den vill jag ha, sa jag, efter en stund.
500 kronor.
Sedan dess har den hängt med. Men först nu har den hamnat mitt framför mig när jag sitter vid köksbordet.
Och medan jag funderade över mitt märkliga förhållande till öl började jag plötsligt se tavlan med nya ögon.
Jag såg hur konstnären arbetat med färgerna. Hur några enkla skuggor fick skeden att se ut som metall. Hur kaffekoppens öra växte fram. Hur tallrikens kanter egentligen inte alls var särskilt noggrant målade.
Och ändå fungerade allt.
Tavlan tilltalar mig med någonting.
Vad det där någontinget är har jag svårt att förklara.
Men kanske är det med vissa tavlor som med vissa kvinnor.
Det är inte de vackraste jag har fallit för.
De måste ha det där som får mig att stanna upp, titta lite längre och tänka:
– Den där vill jag ha.
Som en viss Madame.