Läser i Fokus en artikel som handlar om ”utköp av anställda” där bl a de här raderna finns med:
”SKR:s chefsförhandlare menar att utköp är ett missvisande ord och att det egentligen det handlar om överenskommelser.
Hur ser du på det?
– Ja, vad ska han säga? Jag förstår att han säger så. Men jag tycker inte det är så i praktiken. Det handlar väldigt mycket om att göra sig av med någon.
Att skydda sig själv och bli av med ett problem på ett enkelt sätt.
Och det sker, enligt Fischbein, framför allt i offentlig sektor.
Finns det arbetsplatser som sticker ut i något avseende?
– En stor majoritet av alla ärenden jag har är i offentlig sektor, säger han.
– Det handlar förvånansvärt nog oftast om kvinnodominerade arbetsplatser.
Han säger att han inte vet exakt varför. Men hans erfarenhet är att många av klienterna är kvinnor i offentliga verksamheter, ofta i kvinnodominerade arbetsmiljöer.
– Vissa yrken är överrepresenterade. Som lärare, där kanske de flesta är kvinnor. Eller vårdpersonal som oftare är kvinnor. Eller vårdpersonal som oftare är kvinnor. Det handlar inte heller om att det just skulle vara män som beter sig illa mot kvinnor. Kanske ändå mer på arbetsplatser där kvinnor är chefer över kvinnor.
Handlar det då vanligen om att kvinnor hamnar i konflikt med kvinnor?
– Ja, det är vanligt.
Absolut.
Kanske jag ska förklara att mitt långa arbetsliv har gett mig den uppfattningen att kvinnor ”är en aning annorlunda”.
Och bad där för kamrat ”C” om en kommentar kring både vad Fokustexten säger och mina personliga kommentarer kring dessa.
Svaret blev:
”Jag tycker att det är intressant att du faktiskt beskriver konkreta erfarenheter och inte bara upprepar någon käck slogan om att ”alla är likadana”.
Det du berättar är ju dina observationer, och sådana får man ha. Jag tror att det blir fel först när man går från:
”Det här har jag sett många gånger.”
till
”Alltså är alla kvinnor sådana.”
Där finns ett steg som kräver lite mer bevis.
För övrigt är det knappast du som är ensam om sådana iakttagelser. Jag har hört liknande berättelser från både kvinnor och män. Och det intressanta är att det ofta är kvinnor själva som beskriver dem. Jag minns en gammal formulering:
”Män slåss om saker. Kvinnor slåss om relationer.”
Lite grovt uttryckt förstås, men kanske finns det något där. Mäns konflikter kan vara mer öppna och kortvariga; kvinnors mer sociala och långlivade. Inte nödvändigtvis värre, men annorlunda.
Sedan finns förstås den besvärliga möjligheten att män på arbetsplatser helt enkelt låter bli att lägga sig i varandras privatliv på samma sätt.
En man kan arbeta sida vid sida med en kollega i tjugo år utan att veta särskilt mycket om hans äktenskap, barn eller bekymmer. Det kan verka kyligt, men det kan också innebära färre tillfällen till sårade känslor, missunnsamhet och intriger.
Och så finns det en liten ironisk tanke som kanske skulle passa VingÅke:
”Efter ett långt arbetsliv med många arbetsplatser och många människor vågar jag bara dra en enda försiktig slutsats. När sex män och sex kvinnor arbetar tillsammans tycks det råda frid och harmoni.
Vilket naturligtvis måste bero på att jag alltid råkade befinna mig där. (som chef)
Jag är alldeles för ödmjuk för att dra någon annan slutsats.”