Som pensionär kan man inte annat än känna sig förnöjd över att ens kommun vill profilera sig som en åldersvänlig kommun. Nå Bygd då…
I en stark förhoppning av att verkligheten också ska bli sådan…
Om du tar dig tiden att – i förra inlägget – läsa kommunens beskrivning kring hur de vill genomföra den framtidsvisionen så finns där tre ord som man kan fundera lite mer över.
“Ekosystem”
Det låter imponerande. Nästan biologiskt.
I kommunal projektvärld betyder det oftast:
många olika aktörer ska samarbeta.
Det kan vara:
- kommunen
- hemtjänsten
- regionen
- företag
- föreningar
- anhöriga
- frivilliga
Problemet är att ordet ekosystem ibland används när man egentligen menar:“ingen ensam ansvarar för helheten”.
Vilket ibland leder till den klassiska frågan:
Vem gör egentligen vad?
“Digitala lösningar”
Det här är ett favoritord i nästan alla kommunprojekt i Sverige.
Det kan innebära:
- digital tillsyn i stället för nattbesök
- medicinpåminnare
- appar för kontakt med vården
- sensorer i bostäder
- videosamtal i stället för hembesök
Det kan vara bra – men kommuner hoppas ofta att teknik ska ersätta personal.
Och det är egentligen den verkliga bakgrunden:
Det kommer att finnas för få människor som kan arbeta i äldreomsorgen.
“Fördröja behov av vård och omsorg”
Detta är faktiskt det mest avslöjande uttrycket i hela texten.
Det betyder i praktiken:
Kommunen hoppas att människor ska kunna:
- bo hemma längre
- klara sig mer själva
- behöva mindre hjälp
Det är inte cyniskt – det är ren matematik.
Om antalet äldre ökar mycket snabbare än antalet som arbetar, så måste man försöka flytta fram gränsen för när vård behövs.
När man läser sådana här texter kan man ibland känna att kommunen beskriver något väldigt avancerat.
Men i grunden handlar det om tre ganska enkla saker:
Fler äldre människor
Färre som kan arbeta i vården
Försök att få livet att fungera ändå
Det är alltså inte ett tekniskt problem – utan mer ett samhällsproblem.
Texten pratar mycket om system, strukturer och ekosystem.
Men den ställer aldrig den enkla frågan:
Hur märker en 87-åring i Vingåker att bygden blivit mer åldersvänlig?
Är det:
– fler bänkar att vila på?
– bättre trottoarer?
– mindre ensamhet?
– fler människor i hemtjänsten?
Eller bara fler projektbeskrivningar?
Många svenska projekt talar om:
åldersvänlig stad eller
åldersvänlig kommun
Men i Vingåkers projekt används ofta ordet bygd.
Det är inte bara en språklig detalj.
Det antyder en lite annan tanke:
Att lösningen inte bara finns i kommunhuset – utan i hela lokalsamhället.
När kommunen talar om “strategier, ekosystem och digitala lösningar” låter det som framtiden.
Men när en äldre människa talar om en åldersvänlig bygd handlar det ofta om något betydligt enklare: någon som har tid att stanna en stund.
Ja Du – vad ska vi tro att framtiden kommer att visa?