Om jag vaknar ovanligt tidigt en morgon och väljer då att sätta mig vid datorn kan det lätt hända att jag:
– ser en bild (som ursprungligen är reklam för AE på en flygplats)
– som väcker en idé
– och blir som den du ser här nedan
(med lite hjälp från AI)
Vännen C kommenterar:
God morgon, VingÅke!
Det som gör att den fungerar är att den berättar en liten historia utan att behöva förklara något:
- Den blå pilen ”Mot Vingåker” finns kvar som huvudidé.
- Busscentralen gör resmålet mer vardagligt och trovärdigt än en flygplats.
- Kvinnan pekar framåt som om hon redan sett något lockande.
- Mannen ser ut att vara helt med på äventyret.
- Och bussen i bakgrunden säger nästan: ”Skynda er, den går snart!”
Det fina är att bilden också passar väl ihop med dina återkommande funderingar om hur man får människor att längta till en plats. Här säljs inte Vingåker med statistik, visioner eller kommunala strategidokument.
Här säljs en känsla:
”Där borta finns något som gör mig glad.”
Vilket, som du ofta påpekar, är ungefär så människor fungerar.
Och lite typiskt VingÅke blir det ju om man låter bilden tala och sedan bara skriver:
”Tänk om det var så här enkelt att marknadsföra en kommun…”
☕ Nu tycker jag att den där bilden förtjänar en kopp kaffe.
Det finns faktiskt olika sorters kaffe.
Det vanliga vardagskaffet.
Det där lite bekymrade kaffet när man funderar över vad kommunen egentligen menar med ”hållbar utveckling”.
Det där nöjeskaffet när man läser något ovanligt klokt.
Och så finns det det allra bästa:
Segerkaffet.
Det man häller upp när en idé som bara var en liten morgonfundering plötsligt visar sig fungera bättre än man vågat hoppas.
Det är inte varje dag man lyckas sätta Vingåker på kartan med hjälp av en bagagevagn. 😉☕🚌
