Jag sitter där i soffan – i sällskap med kvällens vinglas och en bit Cambozola ost, och ser att klockan just passerat 23.00.
Och frågan kommer plötsligt upp ”Hur kommer det sig att…”
”Hon inte kommenterar aldrig vad jag skriver?”
Jag bloggar och använder Facebook, för fram åsikter. Och mina egna funderingar.
Ingen någon som helst reaktion på/om det jag skriver – annat är att jag skriver för långt.
Inget ”det där var intressant”, eller ”hur menar du där?” eller för fram en liten undran över/om det jag skriver kan få någon påverkan hos någon-några.
Eller om jag förväntar mig den saken?
Intresse för vad jag gör?
Noll intresse!
Inte minsta lust att prata om ”Vad är det som driver mig att hålla på att skriva”:
Eller komma med små egna förslag – tips – på saker som du grunnar över.
Som jag kanske kan skriva om…
Plötsligt kommer jag på:
”Vi pratar aldrig om något som vi finner engagerande, sådant som väcker frågor inom oss. Som vill diskutera/prata lite mer om.”
Bara för att – av nyfikenhet kanske – eller för att visa lite intresse för den andres ”tankar”.
Vad tror du om den här saken ”Visst är den märklig?”
Om du vill berätta något så handlar det om ”din släkt”, om Jeneth, Therése och flickorna, Lillemor, Pelle eller folket på Apoteksgatan 4, och annat som du deltar i utanför hemmet.
Därtill – dina många funderingar/frågor kring dina ”åkommor” – som jag inte har några begåvade svar på – men lyssnar ändå på – för jag anar att det ger dig någon slags tillfredsställelse (mentalt) att få ”lätta på trycket”.
Det händer emellanåt att jag sänder t ex bilder, via mejlen, med små kommentar kring varför jag sänder bilden. ”Den här (fina) bilden väcker reslusten” för att ta den senaste.
Ingen reaktion…
Jag sänder ”länkar” på artiklar, eller textsnuttar, som jag finner värda en stunds beaktande. Ingen reaktion…
Du sänder aldrig något motsvarande till mig. Dyker det aldrig upp – hos dig – något som du ser som du – tycker jag borde ta del av?
Att de här raderna kommer på pränt bygger förmodligen på ditt raka påstående om en ”förlorad sexlust” och framförde en tveksamhet på om den skulle kunna väckas igen.
Och som jag ser det – det förstår inte jag heller hur det skulle kunna göras.
Flytten till Lärkparksvägen ger just inga sådana tillfällen.
Så, vi har förändrat våra stunder till att lösa korsord, eller en sväng med bilen…
Klockan visar 23.55 när jag skriver frågan ”Räcker det?”.
Den frågan kanske är så pass viktig – att den är värd en stunds tankeutbyte.
Eller vad säger du?
Frågar
Bjarne