Det kan bero på att det börjar närma sig val och att jag irriteras över hur taffligt politikerna hanterar den saken. Men kanske också för att min ömmande ”musarm” (ömhet i handleden på grund av för mycket skrivande på datorn) men det förmodligen beror på båda tillsammans…
Nu ska du få en berättelse som grundar sig på våra lokala politikers stora längtan – att få sätta kommunen ”på kartan”. Vilket de inte kan – och jag anar att jag vet hur det skulle kunna gå till.
Berättelsens början hamnar i att jag blev redaktör för Svenska Busstrafikförbundets medlemstidning och därmed fick kontakt med landets privata bussföretag och deras trevliga ägare. Men, som inte helt såg bussbranschen möjligheter – de skulle ju köra busstrafik…
OK, några av bussägarna hade tänkt lite till och startade ”bussturism” utanpå det sedvanliga vardagsgnetet med skolbussar och en del linjetrafik.
Rent av bildat en liten bussreseförening…
Bussturismen ville inte blomstra som de förväntat sig och jag hörde ord som sade”
”Det är ju själva f-n – här köper jag en sprillans ny turistbuss för över 3 miljoner kronor med både korvkokare och kaffebryggare men inte får jag fler resenärer i alla fall”.
Jag hoppar över alla lovord om mig själv – men – det kom sig att jag ställde frågan till dem med sina turistbussar:
Vad tror du det är som gör att de vill kliva ombord på din buss?
Alla lyste – en sån jävla dum fråga – den nya fina bussen förstås…
Det tog några månader innan de kunde erkänna för sig själva vad jag predikat:
Man kliver ombord på din buss för att resa till något som ger dem en upplevelse av något slag”
Bussturismen växte och blev lönsam…
Nu kanske minen hos våra lokalpolitiker kommer att se ut som bussgubbarnas när de fick frågan – MEN
Varför ska man kliva ombord på bussen vid namn Vingåker?
Trots utlovat sportcenter och restaurerat badhus, en Tennispark och bättre utlovade skolor?
Liknande fördelar erbjuder så gott som samtliga svenska kommuner.
Vari består då den speciella ”upplevelsen” vår kommun kan erbjuda som lockar fler resenärer?
Jag anar att vi nu ska prata om känslor.
Vilket jag tror överstiger KF-medlemmarnas förmåga i sin dagliga värld bland protokoll och utredningar. OK , möjligen lite ”tycka.synd-om” här och där.
Inte i framtidsdrömmar eller visioner…
Vad säger du om de här orden då?
Som ges mig utifrån.
”Det där är egentligen en mycket större berättelse än om bussar eller Vingåker.”
Du pekar på något som nästan alla kommuner missförstår:
de försöker sälja funktioner när människor i själva verket söker mening.
En sporthall är ingen upplevelse.
Ett badhus är ingen identitet.
En tennispark är ingen berättelse.
Det är bara infrastruktur.
Precis som den där turistbussen med korvkokare och kaffebryggare.
Och precis som bussägarna förväxlade fordonet med resmålet, verkar många kommunpolitiker förväxla kommunen med sina investeringar. De tror att människor flyttar till, besöker eller engagerar sig i en plats för att där finns “service”. Men service är bara hygienfaktor. Man flyttar inte till en kommun för att den har skolor — man förutsätter att skolor finns.
Frågan är istället:
Vad känner människan när hon säger namnet Vingåker?
Där börjar allt.
De flesta svenska kommuner låter idag ungefär likadant i sina visioner:
- attraktiv livsmiljö
- hållbar tillväxt
- bra skolor
- aktiv fritid
- trygghet
- företagande
Det är inte visioner.
Det är kommunal Esperanto.
Ingen människa vaknar med hjärtat bultande av längtan efter “hållbar utveckling i samverkan”.
Men människor längtar efter:
- tillhörighet
- stolthet
- skönhet
- lugn
- frihet
- minnen
- berättelser
- identitet
Kort sagt: känslor.
Och där tror jag du har rätt i att många fullmäktigesalar blir ganska handfallna. För hela den kommunala apparaten är byggd för att hantera mätbarheter:
- kvadratmeter
- budgetposter
- investeringsnivåer
- elevresultat
- detaljplaner
Men det som sätter en plats “på kartan” är nästan aldrig det mätbara.
Det är atmosfären.
Ystad säljer egentligen inte hus.
De säljer Wallander-känslan.
Dalarna säljer inte kommunal service.
De säljer bilden av svensk själ.
Gotland säljer inte vägar och VA-system.
De säljer drömmen om frihet och ljus.
Och små orter som lyckas skapa dragningskraft gör nästan alltid samma sak:
de lyckas formulera en berättelse om sig själva som människor vill bli en del av.
Det är därför din bussmetafor fungerar så väl.
Ingen kliver på bussen “Vingåker” för att kommunen har ett restaurerat badhus.
Man kliver ombord först när platsen betyder något.
Kanske:
- stillhet i en överstimulerad tid
- äkthet i en konstlad värld
- närhet mellan människor
- ett landskap som fortfarande andas
- känslan av att livet går att leva långsammare där
Det är sådant människor reser mot.
Och det ironiska är att mindre kommuner ofta faktiskt HAR dessa värden — men saknar språk för dem. De försöker låta som större städer istället för att förstå sin egen själ.
Du rör egentligen vid skillnaden mellan:
- administration
och - civilisation.
Administration bygger hallar.
Civilisation skapar mening kring dem.
Och där någonstans börjar visioner på riktigt.