Kategori: Allmänt

  • Centerpartiet anser…

    Centerpartiet anser…

    1 – Centerpartiet i Vingåker publicerar de här raderna Facebook.
    ”Centerpartiet är det parti som tydligast står fast vid ett samhälle präglat av tillit mellan människor, respekt för individens frihet, rättsstatens principer och ett starkt europeiskt samarbete. Det är den riktning Centerpartiet vill att Sverige ska ta.”

    Vi kommer därför fortsätta stå upp för en tydlig liberal politik utan inflytande från Sverigedemokraterna.”


    2 – VingÅke ställde då frågor:
    Vågar man komma med ett par avvikande – frågor?
    Vad har den informationen att göra med centerpartiets verksamhet i Vingåker?

    I så fall – gäller den saken ”utan inflytande av Sverigedemokraterna” även umgänget med vårt lokala SD som fick 22,85 av väljarna i senaste kommunvalet mot Centerns 6,85 procent.

    Hur kan man ens få för sig att det ska tydas som en ”merit” att vilja utesluta över 20 procent av väljarna från att få vara med och påverka hur landet – eller kommunen ska styras?


    3 – C- kommer med ett svar (? på frågorna – som lyder:

    ”Med den politik SD bedriver på riksnivå kommer Centerpartiet inte bidra till att de får ökat inflytande. Vi tar ansvar och står upp får vår politik där alla människors lika värde är en fundamental värdering för oss som ett seriöst socialliberalt parti. Det kommer vi fortsätta med oavsett om vi har 1 procent eller 51 procent.

    4 – Som får VingÅke att formulera de här raderna

    Vingåke satt i favoritfåtöljen och gjorde det han ibland gör när världen blir lite för märklig – han försökte förstå den.
    Den här gången gällde saken en liten text på Facebook från Centerpartiet i Vingåker

    De berättade att de står upp för tillit mellan människor, respekt för individens frihet, rättsstatens principer och ett starkt europeiskt samarbete.
    Allt detta lät ju både vackert och högtidligt – ungefär som när man läser högt ur en konstitution.

    Men så kom den där meningen som fick Vingåke att sätta ner kaffekoppen.
    De tänker fortsätta föra en tydlig liberal politik utan inflytande från Sverigedemokraterna.

    Nu är Vingåke en enkel själ, men han kan fortfarande räkna.
    Och när han började fundera på hur siffrorna ser ut i Vingåker blev han en smula förbryllad.
    I senaste kommunvalet fick Sverigedemokraterna 22,85 procent av rösterna.
    Centerpartiet fick 6,85 procent.
    Det betyder, tänkte Vingåke, att nästan var fjärde väljare i kommunen röstade på SD.

    Och då uppstod den där lilla frågan som ibland dyker upp när människor talar om demokrati:
Hur gör man egentligen när man vill utesluta en fjärdedel av väljarna från inflytande?

    Vingåke grubblade en stund.
    Är det så att deras röster inte riktigt räknas?
 Eller räknas de – men bara lite mindre?
    Det är ju trots allt en märklig sorts demokrati där vissa röster anses så olämpliga att de helst inte borde påverka någonting alls.

    Nu fick Vingåke ett svar när han ställde sin fråga.
    Centerpartiet skrev att de står upp för alla människors lika värde och därför inte tänker bidra till att SD får ökat inflytande.
    Det är naturligtvis en vacker formulering.
    Men Vingåke satt ändå kvar med en liten undran.
    För i en demokrati är det ju inte partierna som har rösträtt.
    Det är väljarna.

    Och i Vingåker råkar det vara så att ganska många av dem – ungefär var fjärde – har gjort ett val som Centerpartiet inte tycker om.
    Så Vingåke lutade sig tillbaka i stolen och tänkte:
    Demokrati är ibland en ganska besvärlig uppfinning.
    Den har nämligen den egenheten att väljarna inte alltid röstar rätt.


    Vingåke undrar bara:
    Hur tänker Centerpartiet att lokal demokrati ska fungera i Vingåker?


    Då undrar en enkel betraktare: är ideologin verkligen så fast som man gärna låtsas, eller är den mer av en tänjbar gummisnodd?

    Särskilt roligt blir det när man gärna håller tal om avstånd till SD, samtidigt som man inte haft något emot att luta sig mot den maktordning som SD hjälpt till att skapa i kommunfullmäktige. 

    För den som försöker förstå vad som egentligen gäller i Vingåker återstår mest att konstatera att principer tydligen är viktiga — ända tills de stör det praktiska regerandet.

  • Åldersvänlig – 3

    Åldersvänlig – 3

    När man studerar hur äldre klarar sig bra på landsbygden återkommer några saker gång på gång: Forskning visar på:

    • grannar hjälper varandra
    • föreningar håller människor aktiva
    • anhöriga bor nära
    • människor känner varandra

    Det kallas ibland social infrastruktur.

    Och den är ofta starkare i mindre orter än i stora städer.

    Det är därför små orter kan vara oväntat bra att åldras i

    Trots att de saknar:
    – stora sjukhus
    – många specialister
    – stora resurser

    Kan de då ha något annat?
    Jo: närhet mellan människor.

    En vän som är kunnig i ämnet – hon berättar med glada ögon:
    ”Här finns något som nästan är lite filosofiskt.

    Kommunen försöker skapa ett avancerat “ekosystem” av digital teknik, organisationer och strategier.

    Men det som i många fall gör livet lättare för äldre är fortfarande:
    en granne, en förening, en promenadbekant, någon som ringer

    Alltså något som egentligen inte går att planera fram i en strategi.”

    I många små svenska kommuner – och där hör Vingåker definitivt hemma – händer tre saker samtidigt:

    1. Många äldre bor kvar
    2. Unga flyttar till större städer
    3. Födelsetalen är låga

    Resultatet blir en ålderspyramid som nästan vänder upp och ned.

    Förenklat kan man säga att utvecklingen går ungefär så här:

    Förr (1980–1990): många barn, många i arbetsför ålder, färre riktigt gamla
    Nu (2020-talet): färre barn, färre i arbetsför ålder, fler över 80

    Omkring 2035:
    ganska få i arbetsför ålder, väldigt många över 80.

    Sådant kan ju få en Vingåkersbo att bli fundersam – inte minst då den kvinnliga vännen också berättar:
    Det som oroar kommuner mest är förstås ökningen av 80+.
    Just den gruppen förväntas öka med omkring 40–50 % på bara ett par decennier i många landsbygdskommuner.
    Och det är just efter 80 som behovet av omsorg brukar öka kraftigt.”

    Och lägger senare till:
    Det är därför politikerna redan nu pratar om 2031.
    Det är en slags förberedelseperiod inför en möjlig kommande svår framtid.
    Kloka politiker vet att:
    – personal kommer att bli svår att rekrytera
    – kostnader kommer att öka
    – organisationen måste förändras
    Så projektet är i praktiken ett försök att bygga ett nytt sätt att tänka innan trycket blir som störst.
    Säger vännen med visst eftertryck

    I skrivande stund lutar sig VingÅke tillbaka i stolen och undrar för sig själv:
    Kan detta få någon påverkan i det kommande kommunvalet?


    Vad tror Du?

  • Kommuntexten

    Kommuntexten

    Vi står mitt i en stor demografisk utmaning. Mellan 2020 och 2030 beräknas andelen personer över 80 år öka med 40 procent i Sverige. Samtidigt väntas andelen personer i arbetsför ålder bara öka med fyra procent.
    Som en liten landsbygdskommun har Vingåker särskilt stora utmaningar kopplade till den demografiska utvecklingen. Kommunen har en hög andel invånare som är 65+ i kombination med låg socioekonomi samtidigt som personer i arbetsför ålder minskar. Siffrorna innebär i realiteten en brist på arbetskraft inom vård och omsorg.
    För att bemöta den stora demografiska utmaningen har Vingåkers kommun under perioden 2019-2025 drivit ett utvecklingsprojekt inom ramen för Vinnovas program utmaningsdriven innovation.
    Målet har varit att etablera en åldersvänlig bygd där digitala lösningar och sociala strukturer skapar förutsättningar för ett hälsosamt och självständigt liv.
    Lösningarna har utvecklats utifrån seniorers behov och forskning om åldersvänliga samhällen. Sammanfattningsvis har projektet identifierat komponenter och strukturer för ett integrerat ekosystem för en åldersvänlig bygd som kombinerar digitala och sociala lösningar.

    Alla delar av kommunens verksamheter, civilsamhället, anhöriga, andra offentliga aktörer och näringsliv är aktörer i ekosystemet och arbetar tillsammans för att individen ska kunna åldras hälsosamt, fördröja behov av vård och omsorg samt optimera utförandet av vård och omsorg. Projektet har lagt grunden för att dessa komponenter och strukturer kan utvecklas över tid och även skalas och spridas nationellt.

    Vad har vi gjort? Aktiviteterna i projektets sista steg Ekosystem för en åldersvänlig bygd avslutades i januari 2026 och resultatet är överlämnat till driftorganisationen. Här beskriver vi projektets samlade resultat. Strategi för en åldersvänlig bygd.
    Ett av projektets mål har varit att skapa långsiktiga strukturer som gör det möjligt för Vingåker att fortsätta omställningen till en åldersvänlig bygd även efter att projektet avslutats.

    Arbetet har resulterat i en kommunövergripande strategi med målsättningen att Vingåker ska vara en åldersvänlig bygd år 2031. Strategin har förankrats i samtliga nämnder och antagits av kommunfullmäktige. En kommungemensam handlingsplan har också tagits där medarbetare från alla förvaltningar varit delaktiga.
    Handlingsplanen beskriver hur varje förvaltning ska bidra till att uppnå strategins mål och kommer att återrapporteras till kommunfullmäktige våren 2026.”

  • Åldersvänlig bygd – 2

    Åldersvänlig bygd – 2

    Som pensionär kan man inte annat än känna sig förnöjd över att ens kommun vill profilera sig som en åldersvänlig kommun. Nå Bygd då…
    I en stark förhoppning av att verkligheten också ska bli sådan…

    Om du tar dig tiden att – i förra inlägget – läsa kommunens beskrivning kring hur de vill genomföra den framtidsvisionen så finns där tre ord som man kan fundera lite mer över.

    “Ekosystem”

    Det låter imponerande. Nästan biologiskt.
    I kommunal projektvärld betyder det oftast:
    många olika aktörer ska samarbeta.

    Det kan vara:

    • kommunen
    • hemtjänsten
    • regionen
    • företag
    • föreningar
    • anhöriga
    • frivilliga

    Problemet är att ordet ekosystem ibland används när man egentligen menar:“ingen ensam ansvarar för helheten”.

    Vilket ibland leder till den klassiska frågan:
    Vem gör egentligen vad?

    “Digitala lösningar”

    Det här är ett favoritord i nästan alla kommunprojekt i Sverige.
    Det kan innebära:

    • digital tillsyn i stället för nattbesök
    • medicinpåminnare
    • appar för kontakt med vården
    • sensorer i bostäder
    • videosamtal i stället för hembesök

    Det kan vara bra – men kommuner hoppas ofta att teknik ska ersätta personal.
    Och det är egentligen den verkliga bakgrunden:

    Det kommer att finnas för få människor som kan arbeta i äldreomsorgen.

    “Fördröja behov av vård och omsorg”

    Detta är faktiskt det mest avslöjande uttrycket i hela texten.

    Det betyder i praktiken:
    Kommunen hoppas att människor ska kunna:

    • bo hemma längre
    • klara sig mer själva
    • behöva mindre hjälp

    Det är inte cyniskt – det är ren matematik.

    Om antalet äldre ökar mycket snabbare än antalet som arbetar, så måste man försöka flytta fram gränsen för när vård behövs.

    När man läser sådana här texter kan man ibland känna att kommunen beskriver något väldigt avancerat.

    Men i grunden handlar det om tre ganska enkla saker:

    Fler äldre människor
    Färre som kan arbeta i vården
    Försök att få livet att fungera ändå

    Det är alltså inte ett tekniskt problem – utan mer ett samhällsproblem.

    Texten pratar mycket om system, strukturer och ekosystem.
    Men den ställer aldrig den enkla frågan:

    Hur märker en 87-åring i Vingåker att bygden blivit mer åldersvänlig?

    Är det:
    – fler bänkar att vila på?
    – bättre trottoarer?
    – mindre ensamhet?
    – fler människor i hemtjänsten?

    Eller bara fler projektbeskrivningar?

    Många svenska projekt talar om:
    åldersvänlig stad eller
    åldersvänlig kommun

    Men i Vingåkers projekt används ofta ordet bygd.
    Det är inte bara en språklig detalj.

    Det antyder en lite annan tanke:
    Att lösningen inte bara finns i kommunhuset – utan i hela lokalsamhället.

    När kommunen talar om “strategier, ekosystem och digitala lösningar” låter det som framtiden.

    Men när en äldre människa talar om en åldersvänlig bygd handlar det ofta om något betydligt enklare: någon som har tid att stanna en stund.

    Ja Du – vad ska vi tro att framtiden kommer att visa?

    Åldersvänlig – 3


  • VingÅke läser om framtiden

    VingÅke läser om framtiden

    Vingåke läser om framtiden

    Valår är en märklig årstid.
    Den infaller visserligen inte i almanackan, men den känns igen direkt.

    Plötsligt börjar framtiden lysa över landet som en nymålad midsommarstång.

    När man läser debattinlägget i Kuriren förstår man att nästan allt snart kommer att ordna sig. Klimatet ska fixas, arbetslösheten minska, demokratin stärkas, tågen gå i tid och dessutom ska landsbygden blomstra.

    Det är mycket på en gång, men det är klart – börjar man bara i rätt ände så går nog det mesta.

    Här i Vingåker börjar vi ofta i den praktiska änden.
    Till exempel med tågen som redan går här.

    De går ibland i tid. Ibland inte.
    Det är lite som att spela på trav – man kan hoppas, men man ska nog inte satsa hela hushållsbudgeten.

    Men nu ska alltså järnvägen byggas ut så att allt fungerar bättre.
    Det låter lovande.
    Vi har ju haft järnväg här sedan 1800-talet och väntar fortfarande lite nyfiket på den där delen med att tågen alltid kommer i tid.

    Sedan var det den där elbilen för 1 500 kronor i månaden.

    Det är nästan så man börjar leta efter laddkabeln direkt.
    Fast först måste man förstås ha ett garage, en laddstolpe och ett elnät som klarar det. Och så en ekonomi som överlever även efter att bilen är betald.

    Men visioner ska man inte vara småsnål med i ett valår.
    De är lite som ballonger på ett barnkalas – färgglada, lätta och ganska billiga så länge någon annan blåser upp dem.

    Det fina med politiska visioner är också att de nästan alltid innehåller allt som alla vill ha:
    mer pengar till skola, bättre sjukvård, fler jobb, billigare resor, mer gemenskap och en bättre värld.

    Det enda som sällan nämns är det gamla vardagliga ordet:
    prioriteringar.

    Men det kanske kommer efter valet.

    Här i Vingåker sitter vi så länge kvar vid köksbordet, häller upp lite mer kaffe och tänker stillsamt att framtiden säkert kan bli bättre.

    Men den brukar av erfarenhet inte bli fullt så fantastisk som den låter i mars ett valår.

    Vi har nämligen märkt en sak genom åren:

    Det är ofta väldigt lätt att bygga ett bättre Sverige –
    så länge det bara sker i en debattartikel.

  • 26 december – en 
Annan Dag

    26 december – en Annan Dag

    Varje Juldag följs ju alltid av en Annandag vet ju alla och på sina håll kan jag ana att de är något av en ”återhämtandes dag”. Som inte drabbat mig särskilt mycket enär jag i stort har undvikit allt vad julfiranden heter.

    Men – det kommer alltid en annan dag, tänkte jag belåtet, när jag denna afton satt och funderade över vad de två senaste dagarnas trevligheter har bjudit mig och M på.

    – 23 december. Madame fyller år den dagen och vi firar den tillsammans på ett lugnt och njutbart sätt. Både M och jag har sedan länge meddelat omvärlden att vi ”absolut inte” vill bli uppvaktade på våra födelsedagar – dessbättre har de funnit sig i denna ”stora olämplighet” de framhållit att sådant är.

    Samma dag fick jag besked från det unga par, som i ett tidigare försynt brev, lagt i min brevlåda, där de frågade mig om”de fick köpa mitt hus?” meddelade att de fått sin banks välsignelse i form av ett klart ”Ja” på den låneansökan de lämnat in.
    Dags att skriva köpekontrakt så snart mäklarna öppnar igen i Januari.
    Jag har väl det senaste året funderat över om jag ”inte skulle sälja huset”, en aning trött på ansvaret att sköta huset. Gräsklippningen hade tappat sin tjusning…
    En bekväm, smått pliktlös framtid i en 3-rummare hade börjat pocka på uppmärksamhet.
    Om det finns någonstans tävling i ämnet ”mest lat & bekväm” borde jag alltid vara nära pallen

    – 24 december. Madame (Minette) och jag hade blivit bjudna på Jullunch hos Therese,& Niklas, med de vackra och behagliga döttrarna Sanna, Lisa och Frida – en familj med blandade efternamn av Spjut och Rinderud.
    Där mamma Therese är känd i Vingåker för sitt café Grefwens i slottet.

    En sådan underbar stund.
    (Om jag nu ska våga mig på att använda ordet ”naturligt” i samband med mig själv så är det naturliga hos mig att jag undviker allt vad familje-samman-komster heter – när det gäller andras familjer.
    Jag blir då alltid sittades tyst lite på sidan om för jag har inget att bidra med i samtalsväg enär jag just inte känner till så mycket om den familjens ”vanor”.
    Inte heller är jag så benägen att prata om de senaste tv-programmen med utförliga ”för eller emot” kommentarer kring ”bidraget som vann på Mellon”.

    Att besöka andra familjers hem är oftast trevligt, den här gången menar jag nog lite om hur det är möblerat och hur jag upplever atmosfären i bostaden.

    Jag har besökt några hus möblerade med ”det senaste” i inredning och möbelväg.
    Status – som på mig inte alls förmår ge upplevelsen av ett ”hem” – alltså platser där jag upplever att här bor levande medryckande människor.

    Välsmakande julbord kan nog många ordna till – något, som familjen Spjut-Rinderud kunde, med några små personliga fiffiga smakliga saker.
    Men att få sitta där i deras smått oplanerat utplacerade sköna välanvända soffor och fåtöljer i små grupper, med en gemytligt placerad, värmande, öppen spis – gav ett stabilt grundunderlag för att kunna föra underhållande samtal.
    Utan störande bakgrundsmusik.

    Jag själv kunde underhålla en stund genom att berätta om min ”äventyrlige” yngste son, Ted, och hur han fann sin ”prinsessa” i en avlägsen by i Laos djungler.
    Ted hade fått veta att där kunde man uppleva något som liknade det ”sista paradiset på Jorden”. Ted som pratat Thai flytande bestämde sig för att ta sig dit.
    Till byn gick då inga vägar, där finns heller ingen el, och man kunde bara komma dit genom att från staden Luang Prabang i norra Laos åka båt på Mekongfloden ett par timmar norr ut mot kinesiska gränsen och sedan byta till en längre båtfärd på en biflod till Mekong – upp till byn Muang Ngoy.

    Där tog han in på ett litet värdshus, som drevs av en driftig ung kvinna.
    Som kunde prata Thai.
    Han bodde där i tre veckor – och åkte sedan hem till sitt i Bangkok.
    Efter 6 månader blev ”klådan” för stor – så ha tog sig till byn igen.
    Resultatet av detta kan du se här – och jag fick ett barnbarn till…



    Denna jullunch blev något av ”årets händelse” – att få njuta av ”mänsklig samvaro” på denna trevligt underhållande höga nivå.
    Madame och jag var helt ense om den saken…

    (Bilden ovan är inte från den här lunchen utan den tar jag bara med för att piffa upp texten)




  • Dagens funderingar

    Dagens funderingar


    2 december 2025

    En liten känsla av att känna mig en smula uttråkad fick mig att göra en runda i datorn till platser jag inte så ofta återkommer till.
    Som en mapp där jag sparat ner – sagda eller skrivna ”kloka ord” – som har påverkat mig.
    Den uttråkade känslan förbyttes till ”återseendets glädje”.
    Som jag ofta har känt under mina många stillsamma bilresor – i Skottland oftast…

    ”Tvivel är uppfinningens fader” sa Galilei, och ”Utan tvivel är man inte klok” skrev Tage Danielsson. Det är både vackert och sant men frågan är om det bara är i högtidstalen som vi citerar statsministerns motto om att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.

    Jag suckar – först av välbehag innan jag sedan börjar irritera mig över min egen kommentar till mig själv ”Det är väl ingen jävel som numera tvivlar – de suger ju i sig – okritiskt – vad skit som helst de de tar del av på tv.”

    Och börjar ana varför jag har så få bekanta som jag har lust att prata med.
    Ännu färre goda vänner…

    När det visade sig att fotografiet var bättre på att återge en människas utseende än konstnären insåg man vad konsten egentligen gör:
    den skapar en egen värld som inte kan värderas i termer av rätt eller fel.
    Den återger inte sanning, den bjuder in till att söka mening.

    Fullkomligt underbart skrivet.
    Precis som detta:

    Det vi lär oss av den trygga föräldern är inte hur det är.
    Det vi lär oss är att våga vara nyfikna, att vara öppna för att v

    ärlden och människorna är komplexa, motstridiga, oförutsägbara.
    Och vi kanske lär oss att det är just i det oförutsägbara, det oförfogbara
    med den tyske sociologen Hartmut Rosas ord, som inte bara klokskapen finns
    utan också livets glädje.

    Därför – som avrundning – en repris:

    Tänk dig att du bjuder hem en spännande människa till en kväll som skulle kunna bli romantisk.
    Du lagar den rätt som du är expert på, du har det rätta vinet och de tända ljusen.
    Men blir det romantik? Det vet vi inte.
    Vi kan skapa förutsättningar men vi kan aldrig vara säkra på att det blir som vi hoppas. Och i grunden vill vi inte vara säkra.
    Om vi kunde beställa romantik vore den inget att ha.


    13 november 2026

    En liten källarlokal i Röda bergen elektriska tvättmaskiner, centrifug och mangel, blev 1925 startskottet för något större än bara renare kläder. Den blev en symbol för jämlikhet, modernitet – och för kvinnors frigörelse.
    I år fyller tvätt stugan 100 år.”


    Det hade jag inte den minsta aning om – precis lika ovetande om – som att ge mig ner i en tvättstuga för att tvätta. Har jag aldrig gjort. Tvättmaskin och tumlare har alltid funnits i de bostäder jag bebott.

    ”De gemensamma tvättstugorna blev också sociala mötespunkter där kvinnor kunde byta nyheter, ge varandra råd och umgås medan tvättmaskinerna gjorde det fysiskt krävande jobbet.” 
    Skriver Beata Konar i en fint skriven artikel i Fokus om tvättstugornas utveckling…

    Och konstaterar igen – att en skicklig skribent att kan locka mig till läsning i de mest – för mig då – främmande ämnen…

    Del ur en stor tavla på en av mina väggar…