Varje Juldag följs ju alltid av en Annandag vet ju alla och på sina håll kan jag ana att de är något av en ”återhämtandes dag”. Som inte drabbat mig särskilt mycket enär jag i stort har undvikit allt vad julfiranden heter.
Men – det kommer alltid en annan dag, tänkte jag belåtet, när jag denna afton satt och funderade över vad de två senaste dagarnas trevligheter har bjudit mig och M på.
– 23 december. Madame fyller år den dagen och vi firar den tillsammans på ett lugnt och njutbart sätt. Både M och jag har sedan länge meddelat omvärlden att vi ”absolut inte” vill bli uppvaktade på våra födelsedagar – dessbättre har de funnit sig i denna ”stora olämplighet” de framhållit att sådant är.
Samma dag fick jag besked från det unga par, som i ett tidigare försynt brev, lagt i min brevlåda, där de frågade mig om”de fick köpa mitt hus?” meddelade att de fått sin banks välsignelse i form av ett klart ”Ja” på den låneansökan de lämnat in.
Dags att skriva köpekontrakt så snart mäklarna öppnar igen i Januari.
Jag har väl det senaste året funderat över om jag ”inte skulle sälja huset”, en aning trött på ansvaret att sköta huset. Gräsklippningen hade tappat sin tjusning…
En bekväm, smått pliktlös framtid i en 3-rummare hade börjat pocka på uppmärksamhet.
Om det finns någonstans tävling i ämnet ”mest lat & bekväm” borde jag alltid vara nära pallen
– 24 december. Madame (Minette) och jag hade blivit bjudna på Jullunch hos Therese,& Niklas, med de vackra och behagliga döttrarna Sanna, Lisa och Frida – en familj med blandade efternamn av Spjut och Rinderud.
Där mamma Therese är känd i Vingåker för sitt café Grefwens i slottet.
En sådan underbar stund.
(Om jag nu ska våga mig på att använda ordet ”naturligt” i samband med mig själv så är det naturliga hos mig att jag undviker allt vad familje-samman-komster heter – när det gäller andras familjer.
Jag blir då alltid sittades tyst lite på sidan om för jag har inget att bidra med i samtalsväg enär jag just inte känner till så mycket om den familjens ”vanor”.
Inte heller är jag så benägen att prata om de senaste tv-programmen med utförliga ”för eller emot” kommentarer kring ”bidraget som vann på Mellon”.
Att besöka andra familjers hem är oftast trevligt, den här gången menar jag nog lite om hur det är möblerat och hur jag upplever atmosfären i bostaden.
Jag har besökt några hus möblerade med ”det senaste” i inredning och möbelväg.
Status – som på mig inte alls förmår ge upplevelsen av ett ”hem” – alltså platser där jag upplever att här bor levande medryckande människor.
Välsmakande julbord kan nog många ordna till – något, som familjen Spjut-Rinderud kunde, med några små personliga fiffiga smakliga saker.
Men att få sitta där i deras smått oplanerat utplacerade sköna välanvända soffor och fåtöljer i små grupper, med en gemytligt placerad, värmande, öppen spis – gav ett stabilt grundunderlag för att kunna föra underhållande samtal.
Utan störande bakgrundsmusik.
Jag själv kunde underhålla en stund genom att berätta om min ”äventyrlige” yngste son, Ted, och hur han fann sin ”prinsessa” i en avlägsen by i Laos djungler.
Ted hade fått veta att där kunde man uppleva något som liknade det ”sista paradiset på Jorden”. Ted som pratat Thai flytande bestämde sig för att ta sig dit.
Till byn gick då inga vägar, där finns heller ingen el, och man kunde bara komma dit genom att från staden Luang Prabang i norra Laos åka båt på Mekongfloden ett par timmar norr ut mot kinesiska gränsen och sedan byta till en längre båtfärd på en biflod till Mekong – upp till byn Muang Ngoy.
Där tog han in på ett litet värdshus, som drevs av en driftig ung kvinna.
Som kunde prata Thai.
Han bodde där i tre veckor – och åkte sedan hem till sitt i Bangkok.
Efter 6 månader blev ”klådan” för stor – så ha tog sig till byn igen.
Resultatet av detta kan du se här – och jag fick ett barnbarn till…
Denna jullunch blev något av ”årets händelse” – att få njuta av ”mänsklig samvaro” på denna trevligt underhållande höga nivå.
Madame och jag var helt ense om den saken…
(Bilden ovan är inte från den här lunchen utan den tar jag bara med för att piffa upp texten)