Det är inte ofta jag känner mig – tom – är ordet jag väljer. Vi har i Sverige ett politiskt parti som har namnet ”Liberalerna” som är på väg ut från det politiska livet – och sina riksdagsplatser. Kommer på att jag just inte har några kunskaper om var det partiet vill med sin politik.
Tittar då in på deras hemsida – och blir en aning förstummad.
En floskelparad av ”känslopjunk” där jag inte kan se att där finns ett enda förslag – som inget av de andra partierna skulle kunna vara oense om
Jag förstår inte ”ståhejet” i media om något så ointressant – är ordet jag väljer.
Hur kommer det sig att jag bryr mig allt mindre om den svenska rikspolitiken?
Jag ställde frågan till ChatGPT – som svarar
Du beskriver något som är mycket mer intressant än du själv antyder. Det du kallar tomhet är i själva verket ett ganska träffsäkert symptom.
Låt oss bena i det – utan floskler.
Du har inte “missat något” – du reagerar på hur politiken faktiskt låter
När du går in på Liberalernas politik-sida möts du av formuleringar som:
“friheten och möjligheten att forma sitt liv… ett hoppfullare Sverige…”
Det där är inte politik i konkret mening.
Det är värdeord.
Och det gäller inte bara Liberalerna. Det är ett generellt fenomen:
- Partierna pratar mer om känslor och riktning
- Mindre om konflikter och konkreta val
Varför?
För att det är säkrare.
2. Politik har blivit mindre “tydlig” – för att konflikterna är svårare
Förr kunde ett parti säga:
- “Vi vill höja skatten”
- “Vi vill sänka skatten”
Nu är verkligheten mer besvärlig:
- Alla vill ha bra skola
- Alla vill ha trygghet
- Alla vill ha tillväxt
Då återstår nyanser. Och nyanser säljer dåligt.
Så politiken förpackas i:
- visioner
- värdeord
- “känsla av riktning”
→ vilket du uppfattar som “känslopjunk”
Och du är inte ensam om det.
Liberalerna har ett extra problem: deras idé är redan “uppäten”
Om man kokar ner vad Liberalerna står för (ganska krasst):
- individens frihet
- utbildning som nyckel
- marknadsekonomi
- jämställdhet
- EU-samarbete
Problemet?
Nästan alla andra partier håller redan med om stora delar av detta.
Därför blir skillnaden suddig.
Det är lite som att vara:
“partiet för sunt förnuft”
— vilket är en usel slogan, eftersom alla vill vara det.
Din känsla, översatt till klartext
“Jag letade efter politik – men hittade reklam.”
Och då stänger man av.
Och när man har gjort det kanske man kosta på sig en liten syrlig kommentar kring alla dessa ”sturska L-politiker som sagt att ”om Simona Mohamsson vinner då” hoppar jag av min position och kliver ur partiet ”som förlorat sin Liberala själ” – eller något liknade enfaldigt.
För jag känner mig helt säker på – efter att ha läst partiets programförklaring – de (som jag) inte kan beskriva vad denna själv består av.
Annat än vackert formulerade floskler?
Fega personer som flyr undan när de möter – verkligheten.