Om – Myrorna-och-de-vackra-planerna
När ett parti försvinner – men inte riktigt
Det är något märkligt med politiska partier.
De som kan stå där i valrörelsen, med allvarliga miner och stora ord om framtiden, som om de vore lika självklara som Ica i centrum eller kaffet klockan tio.
Och så plötsligt – poff – fyra procent passerar som en gräns man inte riktigt såg, och partiet står där utanför.
Nej då – inte förbjudet. Inte upplöst. Bara utanför.
Som någon som kom för sent till mötet och nu står i korridoren och undrar om det är värt att knacka
Så vad händer då, om nu Liberalerna skulle hamna där?
Ja, det första som händer är att de inte längre får sitta kvar vid bordet där besluten fattas. Inga mandat. Inga knappar att trycka på. Inga mikrofoner i plenisalen.
Det blir tyst – åtminstone där det tidigare lät som mest.
Men märkligt nog fortsätter partiet att finnas.
Det är som med gamla föreningar i en småstad. Lokalen står kvar. Kaffebryggaren fungerar. Någon sätter upp en lapp om nästa möte. Men det är inte riktigt samma sak som när folk faktiskt kom.
Och pengarna, ja – de sinar. Politik visar sig, när allt kommer omkring, vara en verksamhet där även ideal behöver en budget. Utan riksdagsplatser blir det mindre av den varan. Färre anställda. Färre kampanjer. Mindre av det där som gjorde att man syntes, hördes och påminner folk om att man finns.
Kvar blir något annat.
Kanske en fråga.
Vad var det egentligen vi ville?
Det är kanske där det verkliga dramat börjar. Inte i valnatten, med staplar och procentsiffror, utan morgonen efter. När någon, lite försiktigt, säger det som alla tänker:
“Varför lyssnade ingen?”
Och visst är det en obekväm fråga. För den går inte att besvara med fler affischer eller bättre slogans. Den kräver något annat. Eftertanke. Kanske till och med självkritik – ett ord som inte direkt är överanvänt i politiken.
Samtidigt ska man inte räkna ut någon.
Svensk politik har emellanåt ett märkligt drag av återuppståndelse. Partier som varit på väg ut har plötsligt hittat en ny röst, en ny ledare, eller bara en ny ton som gör att människor lyssnar igen. Det händer.
Men det händer ju inte av sig självt.
Och kanske är det just det som är det mest intressanta.
Att ett parti som faller under fyra procent inte försvinner – utan ställs inför sitt livs viktigaste fråga:
Vill någon sakna oss?
Och om svaret blir ett tveksamt – ja – då hjälper det inte hur många gånger man knackar på dörren.
För ibland är det inte dörren som är problemet.
Utan det man har att säga när den öppnas.
18 mars – Livsvärlden
Jag gillar att parkera min bil utanför Cityhallen.
Faktiskt av flera skäl – åtminstone två då där det första är att finner ett nöje att sitta kvar i bilen och studera – människorna, som, som jag – ämnar besöka butiken.
Eller kanske Apoteket på andra sidan Bondegatans torg.
Det som just roar mig är att titta lite på hur är hur ”folk parkerar” det finns skillnader där – både hur man parkerar och hur man kör ut från parkeringen.
Där jag med ett leende noterar hur kvinnorna – i båda fallen – kör betydligt försiktigare än männen. Hur koncentrerade de är…
Eftersom jag oftast parkerar lite i i utkanten av parkeringen så har jag ganska god syn över parkerandet men också över mina medmänniskor – där några går med raska steg (inte minst då ska tillbaka till bilen med sina tinga kassar) de lite äldre rör sig mer långsamt mot affärens ingång – och jag hinner uppleva en stund av ”Vingåkersliv” – där många hälsar på varande, rent av stannar för en pratstund. Många leenden…
Jag ska inte så där rakt ut påstå att jag ständigt tänker på det här – men jag är helt säker på att det alltid finns där ii mitt dunkla medvetande – Vingåkersbornas vardagsliv är nog den största anledningen till att jag trivs så bra att bo här.
När jag så småningom fann att tiden var sådan att jag ansåg att dagens plikter var avklarade – (vilket jag har lätt för) och därför på sedvanligt sätt slog mig ner i – favoritfåtöljen – för att då utföra en obligatorisk sak – ”att tänka på ingenting”.
Jag skyller på min norskfödda mamma – för mitt liv har blivit så – att när jag inte tänker på någonting – har min hjärna i smyg funderat över dagen som varit.
Och rätt vad det är så vill den prata med mig om vissa saker den kommit på.
Så kom det sig att jag tidigare idag i datorn läste några ord som då påverkade mig.
Ofta enstaka ord som den här gången -var Livsvärlden, som sägs betyda den vardagliga tillvaro som vanliga människor lever i och upplever.
Jaha, sa jag då, och tänkte just inte mer på den saken – för jag höll ju med.
Du, sa en röst, Jag har tänk på en sak:
”Det finns ord som man snubblar över i sin läsning och som först får en att känna sig en smula obildad. Ett sådant ord är livsvärlden.
Det låter ju nästan som något man måste ha läst tre terminer filosofi för att våga uttala.
Men så visar det sig att ordet egentligen betyder något ganska enkelt:
den värld där människor faktiskt lever sina liv.
Nix – Inte den värld som politiker beskriver i sina program.
Nix – Inte den värld som konsulter ritar upp i färgglada diagram.
Utan den verkliga.
Den där världen där någon står i kön på ICA och försöker komma ihåg om det var kaffe eller kattsand som saknades hemma.
Där någon sitter på en bänk vid torget och diskuterar vädret, världsläget och varför parkeringsautomaten aldrig fungerar som den ska.
Det är livsvärlden.
Den finns i köket på morgonen när kaffet puttrar.
Den finns i småpratet vid postlådorna.
Den finns i promenaderna genom centrum där man möter samma människor år efter år och utbyter den där lilla nickningen som betyder ungefär:
“Jodå, vi lever fortfarande.”
Det är en märklig sak med livsvärlden.
Den är nästan osynlig för dem som ägnar sig åt att förklara hur samhället fungerar.
De talar gärna om system, strukturer och processer.
Men i livsvärlden händer något annat. Där lever människor sina liv utan att tänka särskilt mycket på teorier.
De handlar sin mjölk, rastar sina hundar, funderar över elräkningen och försöker ibland förstå vad politiker egentligen menade.
Och kanske är det just där – i denna stillsamma och lite röriga vardag – som verkligheten egentligen bor.
Allt annat är mest kommentarer.”
Jo, tänkte jag efter den föreläsningen
Och kanske är det just därför ordet livsvärlden är så intressant.
Det påminner oss om att livet inte utspelar sig i talarstolar, rapporter eller valmanifest.
Det utspelar sig i det lilla.
I köket. På promenaden genom centrum.
Vid kaffebord där människor försöker förstå världen – utan att använda särskilt många svåra ord.
Kanske är det också där, i denna stillsamma och ibland lite bortglömda vardag, som de viktigaste frågorna egentligen finns.
Inte i teorierna om livet.
Utan i livet självt.
Vad tror Du?
15 mars
Men, sitter jag inte här och är en smula mallig? Över mig själv.
Någonting som inte är så välkommet i vissa grupper av människor.
Alla utanför min mamma då?
Nåväl, min denna min förnöjsamhet bygger helt på att jag i Kuriren fått in ett ”debattsvar”, i form av en slags krönika, där jag drar ner brallorna på en KD-politiker i Katrineholm och hans tidigare införda ”debattinlägg” där han (som jag bedömer det) måste ha åstadkommit ett nytt Sörmlandsrekord i konsten att i en politikertext ha fått mer ”floskler” än någon annan tidigare kunnat. Och, ser man på, jag kan under mitt inlägg se 30 positiva ”tummar upp”.
Ganska mycket för en insändartext.
Ja ja – klart är att jag – för att det är valår – blivit lite mer sugen på att kommentera politik. Där kommunpolitiken känns mest intressant.
Huvudsakligen för att det inte finns minsta brist på medial uppmärksamhet när det gäller riks-politiken men just ingenting om verksamheten inom (om) de lokala politiska partierna.
Och – jo jag tänker närmast på ”oss i Vingåker”.
Både Kuriren och de lokala politikerna – hukar sig – där jag mest förvånas över ”de” politikerna är så osynliga.
Att jag kom att hamna i de funderingarna är för att jag just läste några minnesord över en stor ”tidningsman” – Hasse Olsson som ledde de den framgångsrika Dagens Industri.
Så här beskrivs han i tidningen Fokus:
MEN TROTS expansionen behöll Hasse Olsson sin plats på redaktionen i Stockholm. Varje fredag ledde han nyhetsarbetet. ”Veckans bästa dag.” När reportrarna samlades i sammanträdesrummet Kajutan hade många av dem sparat sina bästa idéer just till den dagen.
Mötena började ofta med musik. Evert Taube ur högtalarna. Några ord om barn, familjer och vardag. Han kunde namnen på allas ungar.
Därefter började diskussionen om vad som egentligen rörde sig i svenskt näringsliv och hur tidningen skulle ta ut detta till läsarna.
För Hasse Olsson handlade affärsjournalistik aldrig bara om marknaden och pengarna. Den handlade om människor: entreprenörer, rivaler, maktkamper, ambitioner.
Tänk,tänkte jag om där det – inom den lokala partiernas trötta möten – kunde omvandlas till:
Därefter började mötet om vad som egentligen rör sig i Vingåkers kommun och hur vi ska kunna ta ut detta till väljarna.
Och så funderar jag stilla för mig själv om den saken:
Tänk om någon gång ett lokalt partimöte i Vingåker började just så.
Inte med dagordningens punkt ett till sju – utan med frågan:
Vad är det egentligen som rör sig i Vingåker just nu?
Och hur berättar vi det för människorna som faktiskt bor här?
Det kunde kanske bli början på något.
Men vad vet jag.
Jag sitter ju bara här i min fåtölj och tänker.
”Att precis som journalistik handlar om människor – gör den lokala politiken det – också.”
5 mars
Vingåke läser ofta ledartexterna i landets större dagstidningar.
Nåväl enstaka gånger även i kvällstidningarna och Katrineholms-Kuriren.
Där en ledartext i den sist nämnda blev föremål för en stunds tankeverksamhet i sällskap med en kaffekopp vid köksbordet.
Rubriken ropar ut:
”Nazister förtjänar inte samhällets tolerans” och den saken kan väl de flesta av oss hålla med om.
Under själva rubriken finns tillägget:
”De nazistiska aktivklubbarna blir ett allt större problem.”
Bor man i Vingåker kan man en sådan gång känna sig lite utanför – där i alla fall Vingåke själv har har just inga kunskaper om sådana klubbar.
Ur ledartexten citerar jag:
Aktivklubbar har snabbt blivit ansiktet utåt för en mer aggressiv och våldsam högerextremism än vi har sett på länge i Sverige.
Det här är inte harmlösa träningssällskap – det här är organiserade och våldsbejakande extremister, vilka dessutom sitter på ett rejält våldskapital.
Det blev inte minst uppenbart när fyra medlemmar gick ut på en vansinnesvåldsorgie i Stockholms tunnelbana i höstas, vilket de nu har dömts till fängelse för.
Trots det tar regeringen inte det högerextrema hotet på allvar, vilket kanske inte är så konstigt. Det största partiet i regeringsunderlaget är högerextremt.
Det starka goda kaffet – var det nog som väckte upp frågan:
Hur kan man göra ett sådant tankehopp som att hoppa på regeringen för vad fyra aktivklubbs-medlemmar har gjort?
Vingåke läser alltså ledarsidor och konstaterar följande:
Det finns dagar då man undrar om världen egentligen blivit mer komplicerad – eller om det bara är ledarsidorna som blivit mer fantasifulla.
Ta nu det där som kallas aktivklubbar.
När man först hör ordet kan man nästan se framför sig ett gäng medelålders herrar i reflexvästar som träffas för lite stavgång och därefter diskuterar kommunens snöröjning över en kopp kaffe.
Men riktigt så idylliskt är det tydligen inte.
Det visar sig att några av dessa klubbar består av unga män med ovanligt starka överarmar och ovanligt svaga historiekunskaper. Och när sådant kombineras kan det, som bekant, leda till både dumheter och brottslighet.
Så långt är saken enkel.
Det som däremot är mer fascinerande är hur snabbt vissa resonemang i vårt land kan färdas från en tunnelbanevagn i Stockholm till regeringskansliet.
Det går ungefär så här:
Några extremister begår ett grovt brott.
Alltså måste problemet ligga i regeringens politik.
Och eftersom regeringen samarbetar med ett parti som man ändå inte tycker om – ja då är cirkeln plötsligt sluten.
Det är ett resonemang som går så snabbt att man nästan kan höra hur logiken gnisslar i kurvorna.
Sådant kan få Vingåke vid köksbordet att försöka göra något så gammaldags som att tänka efter.
För nog är det sant att extremistiska rörelser finns.
Och nog ska de tas på största allvar.
Men det finns också en gammal regel i samhällsdebatten som ibland tycks ha försvunnit någonstans mellan debattsidorna och Twitter:
Att skuld inte smittar genom geografisk närhet i den politiska kartan.
Annars skulle man snart kunna bevisa nästan vad som helst.
Om en vänsterextrem grupp kastar sten mot polisen – då borde rimligen hela vänstersidan i svensk politik förklara sig.
Om en religiös fanatiker begår ett attentat – då borde alla som tror på Gud omedelbart hamna i förhör.
Men så fungerar ju inte verkligheten.
Eller åtminstone brukade den inte göra det.
Så Vingåke lutar sig tillbaka, tar ytterligare en klunk kaffe och konstaterar att det fortfarande finns två saker som verkar ha överlevt alla politiska epoker:
Människors förmåga att begå dumheter.
Och ledarsidors nästan ännu större oförmåga att förklara dem.
4 mars
Kommunen kommer till byn
När man ibland läser kommunal information kan man känna en viss
… förväntan.
Inte därför att man riktigt vet vad som ska hända.
Utan därför att man anar att något intressant kan dölja sig mellan raderna.
Den här gången handlar det om ett initiativ som faktiskt låter riktigt lovvärt.
Kommunens landsbygdsutvecklare tänker under 2026 resa runt i bygderna och arbeta där under en dag – tillsammans med olika kollegor från kommunen.
Och till träffen i Läppe kommer följande personer:
Daniel Löfqvist – Bygglovshandläggare, samhällsbyggnad
Beatrice Pedersen – Administratör och valsamordnare, kanslienheten
Maia Sievert – Anhörigsamordnare, socialförvaltnigen
Ralf Hedin – Kommundirektör, kommunledningsförvaltningen
Ioana Jaja – Biståndshandläggare, socialförvaltningen
Jennie Lindroos – Registrator, kanslienheten
Tilde Stein – Ledningsstöd, socialförvaltningen
Catrine Gugig – Handläggare, samhällsbyggnad
Kjell Sternberg – Digidel-lots, barn- och utbildningsförvaltningen
Josefin Frank – Nämndsekreterare och valsamordnare, kanslienheten
Laura Bende – Landskapsarkitekt och miljöstrateg, samhällsbyggnad
Henrik Lindblom – Kökschef, samhällsbyggnad (på plats 10:00-13:00)
Mattias Edvinsson – Kökschef, samhällsbyggnad (på plats 10:00-13:00)
Det är onekligen en imponerande samling yrkesroller.
Men när man läser listan kan man dock inte riktigt låta bli att stanna upp en stund och fundera.
Vad gör egentligen alla dessa människor under en vanlig arbetsdag?
Inte i största allmänhet – utan i detalj.
Hur ser till exempel en helt vanlig tisdag ut för en Digidel-lots?
Hur många digitala knopar måste lösas upp innan lunch?
Och vad innebär egentligen arbetet som ledningsstöd?
Är det något slags kommunal motsvarighet till stödhjul?
Men mest nyfiken blir man nog ändå på de två personer som i listan presenteras som: kökschefer.
Här börjar fantasin arbeta.
Finns det ett kommunalt regelverk för detta?
Har kökschefen exempelvis ansvar för att potatisen i kommunen uppvisar korrekt myndighetsmognad innan den serveras?
Finns det särskilda föreskrifter om hur länge en köttbulle får vistas i värmeskåpet innan den måste övergå i pension?
Och när två kökschefer dyker upp samtidigt – innebär det då att kommunen tillfälligt befinner sig i något slags kulinariskt undantagstillstånd?
Frågorna hopar sig.
Och när frågor hopar sig uppstår ibland en stilla tanke – kanske en som:
Varför får vi egentligen aldrig veta mer om dessa människor och deras arbete?
Här finns ju ett gyllene tillfälle.
Varför inte låta varje kommunal tjänsteperson – en i taget – presentera sig?
Inte i byråkratisk punktform.
Utan i en liten personlig berättelse:
Vad gör jag egentligen på jobbet?
Vilka regler och krav måste jag följa?
Vilka problem försöker jag lösa?
Och varför är just mitt arbete viktigt för att Vingåkers kommun ska fungera?
Det skulle kunna bli både lärorikt – och faktiskt ganska underhållande.
För när allt kommer omkring består ju kommunen inte bara av organisationer och förvaltningar.
Den består av människor.
Och människor är alltid mer intressanta än organisationsscheman.
Kanske är det därför som en ännu liten tanke smyger sig på:
Borde vi inte helt enkelt fråga kommunen om detta?
Ett mejl kostar ju inget.
Och vem vet.
Kanske får vi till slut veta hur en kommunal köttbulle egentligen blir till.
Kan det vara så enkelt att det är en liten smygande lockande känsla av ”en ljusnande vår” som väckt upp en lång tids tynande skrivlusta ? Jodå, men förmodligen också påverkad av en snar framtid som gör att jag slipper en längre tids ”måste-krav” som det inneburit att ha varit husägare – en tämligen medioker sådan – måste jag i alla fall erkänna för mig själv…
Frihet – är ett ord som finns långt uppe på listan över mina favoritord – finns en bit ovanför – korv…
Det händer ibland att Vingåke sätter sig ner utan något särskilt att tänka på.
Det är oftast då tankarna kommer.
Gärna sent om kvällen.
Läser Kuriren – i datorn – mellan stora världshändelser och kommunala bekymmer fastnade blicken på ett enda ord:
Romansbedragare.
Ett modernt ord, får man väl säga. Samtidigt en aning gammaldags. Nästan som något ur en roman där någon reser bort med både hjärta och sparkapital i fickan.
Men ju längre kvällen gick desto mindre handlade tankarna om själva bedragaren. Du vet – de där figurerna som har funnits i alla tider — bara arbetsmetoderna har förändras. Förr stod de möjligen lutade mot en bardisk. Nu sitter de bakom tangentbord någonstans där klockan går annorlunda.
Det som blivit nytt är något annat.
Tystnaden.
Den sortens tystnad som infinner sig när vardagen fungerar precis som den ska men ändå saknar någon att kommentera den med. När kaffet smakar likadant varje morgon men där ingen längre säger att det blivit för starkt.
Då räcker det långt med ett meddelande från någon som verkar intresserad.
Inte älskad kanske.
Men sedd.
Och ärligt talat — vem av oss vill inte bli det ibland?
Vi skrattar gärna lite försiktigt åt dem som blivit lurade. Tänker att man borde förstå bättre. Vara mer misstänksam. Inte tro så gott om främlingar.
Men tänk om motsatsen vore värre.
Tänk om människor slutade svara när någon hör av sig.
Tänk om världen blev så försiktig att ingen längre vågade tro på vänlighet från någon okänd.
Då skulle vi kanske vara säkrare.
Men också betydligt ensammare.
Vingåke anar – att problemet inte riktigt är romansbedragarna.
Kan det inte vara så att problemet är att världen ibland blivit så stor att människor måste leta efter närhet via skärmar istället för över köksbord.
Och kanske är lösningen enklare än vi tror.
Att ringa någon ibland.
Att fråga hur dagen varit.
Att påminna varandra om att det fortfarande finns människor som hör hemma på riktigt — som här i Vingåker, där vi vet var bussen svänger och vem som alltid vinkar först.
För sådant kan ingen bedragare i världen konkurrera med.
Tidigare krönikor
E-post: bjarne@wilmarsgard.se